Dikter 1911 Albert Bonniers förlag, Stockholm; 100 s. Minnesvärda dikter:

Ur kritiken:

”Malmberg kan riskera samma förebråelse för ’vackert språk’ som en gång i världen kom Edvard Bäckström till del och som lät honom öfverbjuda sig själf i ett slags non plus ultra-dikt, med klingande ord, där han skyllde på ’denna skatt af välljud’ i språket och i sitt eget bröst. Det poetiska gehöret är hos Malmberg i hög grad utveckladt. Det finns knappt en knagglig rad i hans långa, praktfulla perioder och det glänser och doftar och brusar af en tung festivitas, stroferna strömma, stjärnor, rosor, facklor, hela den Levertinska lyriska bankettattiraljen är med – och som hos Levertin i hans tidigare diktning falla stjärnorna, vissna rosorna, slockna ljusen, och mörkret och förgängelsen sluka alltsammans. Det är svårmodet och ruelsen som stå kvar. Den poetiska gesten är imiterad: den behöfver naturligtvis därför inte vara oäkta. […] Totalintrycket af boken blir emellertid efterklangens; försångaren heter, som sagdt, Levertin. På samma gång man slår fast detta må det dock erkännas att Bertil Malmberg har en så pass betydande poetisk begåfning att han väl förr eller senare skall finna det egna uttrycket för den - det som gör konstmässigheten till personlig konst.”
     Bo Bergman, Dagens Nyheter 11.6.1911

”Med Uppgörelse och löfte har Bertil Malmberg tagit ett stort steg framåt på sin skaldebana. Samlingen imponerar främst genom det deklamatoriska patos och den glansfulla retorik, som han förlänat sina dikter. Ibland kan det tyckas som om formen vore allt för lätt vunnen, men de vackra klingande orden ha ofta i sig själfva en så rytmisk och musikalisk verkan, att man icke frågar efter innehållets djup. Det vore dock orätt att beteckna denna poesi som uteslutande retorisk. Som titeln anger, utgör boken en sångarbikt, i hvilken skalden håller uppgörelse med sitt förflutna och afger ett löfte om sitt framtida lif. Från kvalmiga njutningar vänder han sin håg till mandomens ädla värf, hvartill han känner sig inspirerad af fosterlandets stora minnen.”
     Olof Rabenius, Ord och Bild 1911

”När man öppnar denna diktsamling och läser de första sångerna i densamma, så gripes man af verklig glädje och börjar få hopp om den svenska skaldekonsten, hvilken annars på senare tider varit mer stark till qvantiteten än till qvaliteten. Hos Bertil Malmberg äro strofbildning och rytmik rika på egendomlighet och kraft; innehållet vittnar om ingifvelse. […] Icke är det härmed sagdt, att vi i allt, i hvarje småsak beundra författaren. Nästan obegripligt förefaller oss hans yttrande: ’Om en profet nu som i forna dagar skulle uppstå ibland oss, skulle han sia om tillkommande ting, men om alla de ting som varit och icke mera äro.’ Detta är åtminstone skäligen paradoxalt: en profet ’siar’ ej om ’de ting som varit’, emedan detta icke är något siande, något profeterande. Emellanåt använder författaren underliga ord, såsom t. ex. ’triumfatiskt’. Ej fullt exakta äro sådana rim som hemma - stämma eller etter - nätter. Det är intet rim alls att låta hafomflutna svara mot förflutna.”
     Carl David af Wirsén, Post- och Inrikes Tidningar 3.7.1911



DAGSPRESSRECENSIONER

Bo Bergman, Dagens Nyheter 11.6.1911
Carl David af Wirsén, Post- och Inrikes Tidningar 3.7.1911


TIDSKRIFTS- OCH VECKOPRESSRECENSIONER

Olof Rabenius, Ord och Bild 1911