Texten skrevs våren 2003 som en B-uppsats i estetik vid Institutionen för ABM, estetik och kulturstudier i Uppsala.


1. Inledning och bakgrund

Bertil Malmberg (1889-1958) hör till de poeter som fått en oförtjänt undanskymd roll i den svenska litterära 1900-talshistorien. Från 30-talet och framåt sågs han emellertid av kritiker och kolleger som en av de stora svenska lyrikerna. Han utgav 17 diktsamlingar, två romaner, fyra essäsamlingar, två memoarböcker, en minnesteckning, skrev filmmanus och dramatik och verkade som litteraturkritiker i främst Stockholms-Tidningen och Dagens Nyheter. Den diktsamling vars mottagande jag i denna uppsats undersöker, Dikter vid gränsen (1935), blev hans enda lyriska publiksuccé och konstituerar tillsammans med den närmast föregående diktsamlingen, Illusionernas träd (1932), hans egentliga kritikergenombrott. Efter att ha uppmärksammats som mycket ung hade Malmberg fallit i glömska under 20-talet, delvis beroende på en tioårig vistelse i München. Hans 20-talssamlingar, Orfika (1923), Slöjan (1927) och Vinden (1929) väckte ringa intresse hos den samtida kritiken.

Malmberg redogör i Dikter vid gränsen för den västerländska kulturens undergång, till stor del i den tyske filosofen Oswald Spenglers efterföljd. Grundtanken i dennes verk Der Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång), som utkom i två delar 1918-22, var att kulturerna fungerar som organismer: de föds, växer till sig, blommar, vissnar och dör, allt enligt ett förutbestämt mönster. Enligt Spengler befann sig den västerländska kulturen vid tidpunkten i ett slutskede, då den stelnar och förtvinar eftersom den förverkligat sina möjligheter och uttömt sin skaparkraft. Snart kommer den att gå under för att födas som primitiv urkultur på nytt. Det är detta slutskede som Malmbergs dikter målar upp – bl.a. genom att omtala västerlandets brister, dess sjukdomssymptom. Till saken hör att boken har en högst traditionell yttre utstyrsel: minutiöst regelbunden versform med konsekvent rimstruktur, direkt tillgänglighet genom grammatiskt korrekt syntax, etablerat bildspråk m.m.

30-talet är både litterärt och i övrigt ett viktigt och intressant decennium. Vad gäller svensk poesi framträder sådana som Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gunnar Ekelöf med ”modernistiska” anspråk vid decennieskiftet och de närmast efterföljande åren. Mot mitten av decenniet upplever denna diktning en lågkonjunktur, mycket beroende på ett kritiskt inställt etablissemang. Det är rimligt att anta att den mestadels starkt positiva uppmärksamhet som ägnas Dikter vid gränsen har något väsentligt att säga om kulturklimatet i denna brytningstid. Kanske kan diktsamlingen och dess mottagande karakteriseras som något av den traditionalistiska diktens sista resning under mellankrigstiden. Ett intressant faktum är också att den idag är nästan totalt bortglömd. Det finns en stor klyfta mellan samtidens syn på verket och den åsidosättning som det drabbats av i den litterära historieskrivningen. Även om här inte kan bli tal om att analysera hur den utomlitterära situationen påverkade receptionen (för övrigt en mycket svår uppgift), står det klart att den hade betydelse för hur budskapet uppfattades – liksom att den i sig själv inte utgör en fullständig förklaring. Diktsamlingen utkom som sagt 1935, mitt i ett, naturligtvis, också politiskt mycket spänningsfyllt tidsskede, då det tillkämpade lugnet efter första världskriget höll på att övergå i en ännu större världskatastrof. De svenska dagstidningarnas nyhetsrapportering dominerades vid tidpunkten av det fascistiska Italiens aggressioner gentemot Abessinien, vilka kom att leda till att det kollektiva säkerhetssystemet NF bröt samman. Det finns naturligtvis ett samband mellan den apokalyptiska tidsstämning som detta och mycket annat gav upphov till och intresset för diktsamlingens faktiska, tidsfilosofiska budskap om västerlandets undergång. Men där finns inget likhetstecken. Det är också de litterära aspekterna, det sätt på vilket budskapet framsägs, som attraherat (de flesta) kritikerna.

Av de samtida texter jag funnit som diskuterar diktsamlingen använder jag 14, varav 11 artiklar av recensionskaraktär och tre uppsatser eller essäer. Till detta kommer ett kritiskt referat av Ingeborg Björklund av en konferens i Sigtuna där Malmberg läste ur sin bok och två därpå följande replikskiften angående hennes karakteristik av Malmberg som ”den nazistiskt betonade”. Kort uttryckt fokuserar min uppsats följande aspekter: 1) kritikernas syn på Dikter vid gränsen och dess förhållande till Malmbergs författarskap i stort och 2) deras positiva respektive negativa kritik. Det blir inte tal om att närgranska samtliga texter; min betoning ligger på dem som är mest karakteristiska och har mest tyngd. Jag undersöker om det finns någon skillnad mellan borgerlig och vänsterinriktad kritik och avslutar med en diskussion om den anklagelse om nazism som Ingeborg Björklund utslungade och den mindre debatt som uppstod kring denna, där jag också anknyter till Peter Lutherssons artikel i Expressen hösten 2002, i vilken han uppmanade till en omvärdering av bl.a. Malmberg.


2. Dikter vid gränsen och Malmbergs författarskap i stort

Nästan alla kritiker som omnämner diktsamlingens förhållande till Malmbergs författarskap i stort anser att den utgör hans främsta prestation hittills. ”Högre än här har Bertil Malmberg aldrig nått”, skriver Gunnar Mascoll Silfverstolpe i ST och karakteriserar Malmbergs utveckling på följande vis: ”Bertil Malmbergs diktböcker ha inte alltid betytt segrar, och några av hans framgångar ha inte stått sig. ’Illusionernas träd’ betecknade en frigörelse och ett märkligt uppsving, och med ’Dikter vid gränsen’ är han utan tvivel en av våra allra främsta lyriker”. Harald Schiller i SDS ser diktsamlingen som Malmbergs ”odisputabelt starkaste verk”, Birger Bæckström i GHT menar att den är ”hans ojämförligt starkaste hittills”, Torsten Svedfelt i AB slår fast att han ”väsentligt överträffat sina tidigare lyriska prestationer” och Nils Ålenius i UNT karakteriserar boken som ”onekligen något av en litterär sensation”. Sten Selander i DN underbygger sin åsikt om Dikter vid gränsen som ”utan varje jämförelse Bertil Malmbergs mest betydande och självständiga skapelse” med en utförlig redogörelse för Malmbergs tidigare poesi.

Han har ju alltid varit en av vår lyriks mest lysande formbegåvningar. Orden skimrade redan i hans första diktsamlingar med en glans av ädelstenar och rörde sig i de högtidliga rytmerna hos en hieratisk dans: felet var endast att man inte var alldeles säker ifall ädelstenarna var syntetiska eller äkta och ifall de hieratiska rytmerna hörde hemma i en tempeltjänst eller en balett. Den sensualism som var livsnerven i hans poesi glödde inte, den hade något av den klassicistiska kylan hos Canovas eller Thorvaldsens marmorkvinnor; och ledan och tomheten, som alltid åtföljer renodlad sensualism och esteticism, gav en ihålig klang åt mycket i Malmbergs formfulländade ungdomsdiktning.

I Malmbergs senare lyrik blir, fortsätter Selander, ”[d]en ödsliga besvikelsen […] huvudtemat” och ”formen […] enklare och uttrycken mer direkta”. ”Det sveper en kall blåst genom hans värld, som rasslar av fallna löv och ekar tomt av desillusion och förgängelsekänsla”. Därmed blir ”den doftlösa, klara marmorkylan hos hans konst en styrka och inte en svaghet”. En liknande infallsvinkel har Birger Bæckström, som menar att Malmberg med DvG fortsätter den ”tankediktning” han idkat i de närmast föregående diktsamlingarna. Illusionernas träd, menar han, fick sin prägel av ”den filosofiska – eller det kanske är rättare att säga den metafysiska – uppgörelsen med tillvaron”. Bæckström ser ”den praktfulla dikten Parkerna” i Illusionernas träd som den dikt där ”Bertil Malmberg för första gången framträdde som en fullt mogen skald”. Han motiverar detta med att Malmberg då ”hade något att tolka utöver jagets stämningar av ångest eller lycka och han hade funnit en form, där den tidigare retoriken tuktats ner till en diktion av ovanlig klarhet och fasthet utan att egentligen mista något av sin stolta hållning”. ”Det är nog genom att pressa sin retorik till ett ’sakligare’ uttryckssätt, som Malmberg nått sitt nuvarande formella mästerskap”, skriver han längre ner. Också Erik Hjalmar Linder i SvM ser ett samband mellan Malmbergs tidigare lyrik och DvG. Han anar biografiska och psykologiska betingelser bakom bokens ”breda, reflexions- och känslomättade diktarsyn”. Han ser några av stroferna i Illusionernas träd som skildrande

känslan hos en, som nått den yttersta gränsen, ”där intets rike är”, som känt en isande ångest inför livsgåtan, och som själv varit nära att gå självutplånandets väg, men som ryggat tillbaka och som till sin tacksamma glädje funnit, att livet ännu hade en del att bjuda: de nära tingen, ett hem, en lampa, en kvinna. Nu klamrar han sig fast ”vid gränsen”, han vet att han ännu tillhör livet, och därför kan han i lugna, behärskade, tunga strofer sätta sin undergångskänsla, sin gränsupplevelse, i ord.

SocD:s Erik Blomberg är överlag mycket mer negativ i sin inställning till diktsamlingen än andra, men kommer i sin syn på Malmbergs lyriska författarskap Selander nära. Blomberg menar att det först är ”tomhetskänslan” som gett Malmbergs dikt ”ett personligt innehåll”. Han karakteriserar hans ”tidigare lyrik” – här avser han uppenbarligen främst Atlantis (1916) och Orfika (1923) – som rörande sig i ”ett poetiskt kristallpalats uppbyggt av platonsk idealism och schillerska sentenser”. ”Utan att finna fäste på jorden, griper han nu till jordiska symboler för att tolka sin hemlöshet. Däri ligger utvecklingen”, menar Blomberg, som anser att genombrottet kom med Illusionernas träd. Implicit syftar han möjligen också på Slöjan och Vinden som uttryck för detta nya förhållningssätt. Den mest avvisande attityden till Malmbergs lyrik före DvG uppvisar Nils Ålenius, som menar att han ”i ett ansenligt antal diktböcker” har ”producerat en blomstersmyckad, akademiskt torr och traditionalistisk poesi, vars innehåll varit omsorgsfullt dolt under den språkliga dräkten. Man har faktiskt vant sig att betrakta honom som hopplöst efterbliven.” Ålenius menar att DvG ”anslår helt nya strängar”. ”Formen är en annan, mera okonstlad och samtidigt mera fast och säker. Tonen har förvandlats från ett majestätiskt andante till ett stillsamt parlando.” Här verkar det som om Ålenius utgått från fördomar om Malmberg snarare än från genuin kunskap – man kan knappast karakterisera dikterna i Slöjan, Vinden och Illusionernas träd som innehållslös retorik. Det är vidare oklart om tonen i DvG ens med största välvilja kan ses som ”ett stillsamt parlando” – klart är i alla fall, att Ålenius i sin beskrivning av formen som ”mera okonstlad och samtidigt mera fast och säker” tangerar Selanders och Bæckströms uppfattning om densamma och att hans karakteristik av Malmberg som ”hopplöst efterbliven” har något att säga om hur han uppfattades i vissa kretsar.


3. Positiv kritik

Den mest positivt kritiska texten av dem jag funnit är Sten Selanders. Den präglas närmast av hänförelse. ”[N]ågra av dessa dikter hör tvivelsutan till det originellaste och tyngst vägande inte bara i svensk, utan även i europeisk lyrik av i dag”, skriver han. ”Känslan av att leva vid en världsålders yttersta gräns har väl aldrig på svenskt språk fått lika mäktiga uttryck som här”. Också ”det underjordiska, det demoniska, det mörkt hemlighetsfulla i människosinnet” föranleder Selander att ta till stora ord. Han menar att detta drag ”sedan Karlfeldt skrev sina häxdikter” inte ”kommit till tals i svensk lyrik med samma suggestiva makt”. Han citerar samlingens sista dikt och framhåller med emfas att ”[i]ngen som har den ringaste känsla för lyrik kan utan att frysa av hänförelse läsa strofer som de här ovan sist citerade […]. Strofer som dessa tillhör inte endast det skönaste som skrivits på vårt språk under detta århundrade; de utövar dessutom en säregen magisk makt, en oförklarlig trolldom, som inte har någon riktig motsvarighet i hela den svenska litteraturen av i dag.” Alf Ahlbergs recension i BLM präglas liksom Selanders av begeistring. ”Malmbergs dikter synes mig markera ännu ett steg framåt mot konstnärlig fulländning, stränghet, knapphet och uttrycksfullhet”, inleder han och talar längre ner om sin gripenhet inför ”dessa tidsdikters storhet och skönhet”:

Jag tvekar icke att om dessa dikter fälla ett omdöme, som givetvis kan kallas mycket subjektivt. Jag vet icke mycket som vårt språk format, som i konstnärlig fullödighet, i rymd och resning, klarhet och fasthet, skulle kunna ställas vid sidan av de tre centrala tidsdikterna i ”Dikter vid gränsen”. Och var finner man samtidsskildringar av sådant djup och sådan knapphet som i ”Höstvandring”?

Också SvD:s Anders Österling är djupt imponerad. Han inleder med att konstatera att det är sällsynt att i den svenska dikten ”möta något som ger intryck av stor synkrets och andlig vikt”. ”I fråga om Bertil Malmbergs D i k t e r  v i d  g r ä n s e n kan emellertid ingen tvekan råda: här äro kraven uppfyllda”. Liksom Selander använder han en jämförelse med tidigare svensk lyrik för att precisera sin uppskattning. Österling konstaterar att Malmberg tolkat ”hela världskrisen” och ”det som i mångas ögon ter sig som ett hot om undergång för höga och dyrbara värden”. ”Så energiskt, så bittert vädjande ha hithörande frågor kanske aldrig ställts till beskådan i lyrisk dikt sedan Viktor Rydbergs dagar”, menar han, och talar längre ner om en ”mogen och mästerligt modulerad lyrik”. Lovorden är starka också i Gunnar Mascoll Silfverstolpes recension. Han berömmer t.ex. ”klangen” i Malmbergs poesi, som han menar aldrig försummas för ”bilden”. ”[H]ur fulländad är inte strofarkitekturen i dessa stora idédikter, hur meningsfylld inte symboliken och hur slående inte de i knappa konturer fångade bilderna!”, utropar han dock senare. Han avslutar med åsikten att Malmberg nu ”utan tvivel [är] en av våra främsta lyriker med en höghet i stilen, som knappast någon annan har”. Detta med stilens ”höghet” är alltså något som Silfverstolpe uppfattar som positivt.

Birger Bæckström, Erik Hjalmar Linder och Knut Hagberg i NDA är liksom ovan nämnda generellt sett klart positiva till Malmbergs diktsamling, om än kanske inte riktigt lika storordat entusiastiska. Bæckström menar att den ”säkerligen kommer att hävda sin ställning som ett av de markantaste inslagen i vår senare poesi”. Han jämför Malmberg med Pär Lagerkvist och menar att båda ”på blodigt allvar brottas med tidens religiösa och kulturella problem”, men ser Lagerkvist som den som ”i det längsta kämpar för att avtvinga gåtorna ett svar i positiv anda” och Malmberg som ”en gång för alla den övertygade pessimisten”. Bæckström avslutar sin recension med följande sammanfattande stycke:

Bertil Malmberg har upptagit den stolta tradition, enligt vilken skalden också är siare. Hans styrka ligger inte i originaliteten hos de tankar han arbetar med, i det fallet delar han öde med alla diktare. Men han har gripits till märgen av vår tids undergångsstämning. Han har utformat sin kritik i tankedikter av ovanlig klarhet och fasthet och han har tolkat framtiden i några praktfullt djärva och fantastiska syner. Det är sällan svensk publik har fått mottaga en diktsamling som är så rik på både innehåll och skönhet.

Linder inleder med att konstatera att höstens lyrikskörd inte är lika rik som den brukar vara och att de största namnen saknas ”i förlagens listor”. ”Emellertid”, fortsätter han, ”har hösten frambragt en verkligt betydande diktsamling, en av dessa inför vilka man kapitulerar därför att intet är att tillägga: Bertil Malmbergs ’Dikter vid gränsen’. Det är här fråga inte bara om formellt mästerskap utan om en stor och gripande helhetssyn.” Han citerar längre ner bokens inledningsdikt, i vilken Malmberg deklarerar sitt avståndstagande från ”den personliga döden” för att istället koncentrera sig på ”värdenas undergång”. Detta ser han, med en kritisk udd mot tendenser i den samtida poesin, som ”sällsamma toner i en tid, då sysslandet med de egna […] upplevelserna intar ett av de största rummen i aktuell diktning”. Linder menar vidare att ”en stor och mogen diktare […] lagt fram ett betvingande själsdokument” och att Malmberg är ”en fulländad tolk för den tid, som känt sig utarmad av intellektualism och relativism”.

Knut Hagberg anser att DvG är ”en märklig bok” och att den ”[i] fråga om stilens glans och språkets skönhet överträffar […] varje annan som publicerats i Sverige under de senaste åren”. Hagbergs recension fokuserar undergångstemat i en bred, historiskt-litterär jämförelse. Liksom Österling ser han likheter mellan Malmberg och Viktor Rydberg och i detta fall den senares tankedikt ”Grubblaren”. Men Malmberg har en ”annan värdering av planlöshetens princip och livets och idéernas undergång”, menar Hagberg: ”Vad Viktor Rydberg ryste för är för Bertil Malmberg ett storartat skådespel, estetiskt stimulerande i sin tragik, sublimt och effektfullt på en gång.” Detta perspektiv leder fram till en diskussion om den paradoxala stimulansen i ”den teoretiska pessimismen” och legitimitet åt Malmbergs dikt: ”Ty det väsentligaste som är att säga om den [diktsamlingen] är att den vittnar om förnyelse för de svenska muserna. I jämförelse härmed är det något arrangerat makabra temat tämligen egalt.”


4. Negativ kritik

Ovanstående kapitel har refererat den positiva kritiken i de recensioner som huvudsakligen kan sägas vara positivt inställda till diktsamlingen. Men även i dessa texter skymtar en negativ kritik, eller åtminstone vissa reservationer. Jag inleder med dessa för att sedan övergå till de texter som är reserverade eller negativt kritiska överlag.

Nästan samtliga recensenter opponerar sig mot Malmbergs spådomar om världsförloppet. Anders Österling talar om den spenglerska pessimismen och att ”[m]an kan ifrågasätta värdet av denna förtvivlade gest, som avvisar alla tröstegrunder och framför allt korsets lära, samtidigt som själva den mystikfientliga tendensen förklaras vara släktets urbota försyndelse”. Alf Ahlberg accepterar de sjukdomssymptom som Malmberg beskriver, men hans idealism leder honom till att reservera sig inför hans åsikt att de demonstrerar västerlandets ofrånkomliga undergång:

De dödstecken som Malmberg pekar på finnas obestridligen där. Men det finns väl också ett annat sätt att uppfatta dem, nämligen som tecken på en djupgående kris, som ingalunda behöver vara en dödskris. Skulle icke till slut hos människoanden bo en makt att resa sig över sitt öde, att bruka de teknikens, civilisationens och vetenskapens makter, som nu utarma den, i djupare makters tjänst?

Negativ kritik finns också i Silfverstolpes och Selanders recensioner, men liksom hos Österling och Ahlberg framläggs den milt och i förbigående. Silfverstolpe känner sig drabbad av den kritik mot den samtida dikten som Malmberg framför i sviten ”Aftonrodnads” åttonde dikt, där denne skaldar: ”Närt av sitt armod, växte skönhetshatet. / Allt mer gled dikten hän mot det profana, / blev till ett avtryck av det vardagsvana / och tog till föresyn det platta pratet.” ”Anmärkningen må vara befogad eller icke”, kommenterar Silfverstolpe, själv en representant för den typ av diktning som antagligen åsyftas, ”och den må ha mer eller mindre slagkraft – det finns också ett lyriskt ideal, som vill få ’de vanliga orden att brinna’”. Apropå det spenglerska temat i diktsamlingen skriver Silfverstolpe vidare att det ”skall här inte närmare diskuteras, ehuru den invändningen ligger nära till hands, att världsförloppet även kan ge skäl för en annan uttydning”. Också tonen i samlingen visar Silfverstolpe en viss tvekan inför – han menar att den inte alltid harmonierar med temat: ”Det klassiskt romantiska sinnelaget sviker inte diktaren, skönhetslinjen bågnar inte under det häftiga trycket och det finns ögonblick, då sorgmusiken får ett nästan insmickrande välljud, som kanske svär mot upplevelsens art.” Sten Selander är inne på liknande tankar: ”[D]et må vara hänt att man inte tror på verkligheten eller ens sannolikheten av det skeende han förutspår och att man kan finna något osunt, något som nästan smakar masochism hos det defaitistiska försjunkandet i undergångstanken.” Karakteristiskt för Silfverstolpe och Selander, liksom för Österling och Ahlberg, är att det de upplever som positivt kraftigt överskuggar det de reserverar sig mot. Selanders reservation följs t.ex. av en negering: ”Men man glömmer alla sådana invändningar inför den utomordentliga konst varmed dessa dikter gestaltas.”

Så långt något av den negativa kritiken i de recensioner med en i allmänhet klart positiv inställning. Man kan konstatera att det är hos de ledande kritiker med en borgerlig eller traditionsgrundad kultursyn som Malmberg inhöstar den största uppskattningen: hos Österling, hos Selander och hos Silfverstolpe, men också att en socialdemokrat som Alf Ahlberg uttrycker mycket stark sympati. Härtill kan också nämnas att en vänsterman som Ture Nerman introducerar Malmbergs diktsamling i Folklig kultur i starkt positiva ordalag, även om han reagerar mot ”skaldens kapitulation inför det primitivt sensuella i livet, hans oförmåga att hålla oppe tron på de andliga värdena”. Nerman menar sig ha funnit orsaken därtill: ”hans isolerade inställning till människorna”. Denna formulering påminner om den typ av kritik som är övervägande negativt eller tydligt negativt inställd till Malmbergs diktsamling och som jag nu ska föra på tal: den vänsterradikala. Den representeras i detta kapitel av tre marxistiskt inriktade kulturkritiker, som mer eller mindre uttryckligt verkar utgå från en övertygelse om att litteraturen måste innefatta ett socialt, samhälleligt patos: den tidigare nämnde Erik Blomberg, Per Meurling och i viss mån Stig Ahlgren. Blombergs recension av DvG i SocD inleds med ett konstaterande om att ”[e]ndast den kortsynte och trångsinte kan blunda för det fruktansvärda d ö d s h o t som reser sig mot kulturen och gripas av ångest inför faran. Så till vida har diktaren resonans för sin ödeskänsla, den talar med tidens egen beträngda stämma.” Däremot kan Blomberg inte acceptera Malmbergs syn på orsakerna till denna kris: ”Det är sant att vi ha förlorat kontakten med de livsgivande källorna, ’de vattenrika dälderna och passen’, men det är inte därför att ’vi ha[va] kämpat med förnuftets vapen mot hemlighetens härar över jorden’. Det är tvärtom därför att vi inte ha fört denna kamp till seger.” Blomberg vägrar att acceptera att hoppet för mänskligheten är ute och vidare att lösningen på krisen är en återgång till den primitivism som Malmberg siar om:

Den religiösa primitivismen upprepar sig alltid under kristider. Samma fenomen som vid det hellenistiska världsväldets upplösning, då den grekiska filosofin trängdes tillbaka av urgamla mystiska frälsningsläror från öster, återkommer under den västerländska imperialismens kris, t.o.m. i Europas mitt, där den klassiska tanken haft sin högborg. […] Den senfödda magi som bara förmår härma den ursprungliga är inte längre något fruktbarhets- utan ett svaghetstecken. Den magiska vidskepelsen är ännu sterilare än den kristna.

Blomberg undrar vidare om det inte är

den feodala, den aristokratiska skönhetskulturen, den omgärdade och den privilegierade individualismen och dess undergång som han sjunger om bland vissnande träd och nakna statyer. En kulturs, en kulturforms undergång eller förvandling, inte kulturens undergång. Den mänskliga kulturen däremot hotas av den verklighetsflykt och det tankedunkel, den ”förbundenhet med underjorden och lydnad under stränga föreskrifter”, som han anbefaller.

Han menar alltså att den kris Malmberg skaldar om är begränsad och inte allomfattande och att återgången till primitivismen (som, det ska påpekas, Malmberg inte propagerar för utan skildrar i en suggestiv framtidsvision) utgör det verkliga undergångssymptomet. Vid sidan av denna kritik har Blomberg, trots att han erkänner diktsamlingens formfulländning eller kanske just därför, ”även formellt en känsla av otillfredsställelse”. ”[D]enna fasta, klingande, klassiska form som upprepar sin bundna form i vers efter vers, dikt efter dikt, motsvarar inte det innehåll av världskris och upplösning som den vill återge. Det är ett slags pompös estetisk vällust i själva förintelsekänslan.” Här kommer han nära Silfverstolpe, trots många skillnader i övrigt. Blomberg avslutar med sin åsikt om diktsamlingen att den inte ”når […] den helhetssyn den vill nå, därför att den inte når ut till människorna och den sociala verkligheten. Den stannar vid gränsen.”

Per Meurling, som 1935 och 1936 hade en omfattande genomgång av den samtida svenska litteraturen och kulturdebatten i den radikala vänstertidskriften Clarté, omtalar Malmberg i en artikel om Viktor Rydberg som ”en den borgerliga idealismens gravsångare” och ser DvG som ett symptom på den liberala världsbildens sönderfall – liksom Blomberg vägrar han alltså att godta Malmbergs generella anspråk. I en artikel från 1939, omtryckt i samlingsverket Kultur och politik, radikaliserar Meurling sin kritik ytterligare, här föranledd av Alf Ahlbergs bok Bertil Malmberg. En studie, som då utkom:

Till det sista förblev Bertil Malmberg sin klass trogen, men det blev så småningom hans uppgift att tolka, hur dess kraft och lust försvann. […] Tragedin i Dikter vid gränsen är […], att diktaren inte kan förankra det estetiska kärleksskepp på väg till Cythere, på vilket han en gång embarkerade, i en rationell tids vågor. Det står illa till. Om inte världen åter finner vägen till blodets mystik, menar skalden, med ett djupsinne, som beundrades av alla våra stora litteraturkritiker, slutar det med en katastrof […]. Det problem, som ligger bakom detta utbrott, är möjligen viktigt i de kretsar, där den parasitära kapitalismen gör sina estetiska piruetter. Men de breda massorna, som sliter och arbetar hårt och med oro följer den europeiska politikens växande kaos, begär inte en vital livsförnyelse utan – enkelt och utan omsvep – mera förnuft i politiska och ekonomiska ting.

Det må vara osagt i vilken mån detta utfall är särskilt nyanserat, i vilken mån den ursprungligare, magiska religion vars återkomst DvG delvis handlar om kan karakteriseras som ”blodets mystik”, liksom om det verkligen var djupsinnet i dessa Malmbergs profetior som litteraturkritikerna beundrade – men det ger ett exempel på hur man kunde se på Malmbergs diktsamling ur ett renodlat politiskt-radikalt vänsterperspektiv. Man noterar att kritiken mot det primitivistiska inslaget i boken är som allra hårdast i dessa vänsterkretsar.

Också Stig Ahlgren har i en uppsats i sin bok Orfeus i folkhemmet invändningar mot Malmbergs gudamystik. Han menar att Malmberg i DvG ”skrev litanior på högtidlig lantmätarjamb, där gudar frambesvuros som man i folkhemmet […] aldrig hört talas om”. För Ahlgren blir ”forntidens tänkta gudavärldar” i Malmbergs diktsamling en estetisk lek, ett sätt att fylla ett vakuum orsakat av en falsk borgerlig livshållning.


5. Malmberg och nazismen

Det är klart och tydligt för alla med kunskap på området att Bertil Malmberg med tiden blev antinazist. Han hade suggererats av Hitler och hans talekonst under det 20-tal då han vistades i München, vilket han villigt har erkänt och ägnat sig åt att försöka reda ut, men han kom under 30-talet att ta avstånd från nazismen, bl.a. i form av ett ironiskt-kritiskt reportage från Dachau under tiden för OS i Berlin 1936, som sagts vara den första skildringen på svenska av ett koncentrationsläger, och genom skådespelet Excellensen, som uppfördes och utgavs 1942 och blev föremål för censuren. Peter Luthersson har framställt saken som så att Malmberg genom den öppenhjärtiga självuppgörelsen i bl.a. memoarerna gav ”vapen åt sådana som ville marginalisera honom, närmare bestämt kulturradikalerna”. Han verkar alltså anse att det är här som orsakerna finns till Malmbergs undanskymda plats i litteraturhistorien. Varför har man då ansett Malmberg som kryptonazist och finns det skäl till detta? DvG innehåller en svit benämnd ”Aftonrodnad”, som gav upphov till en liten debatt. Den inleds med tre dikter i vilka predikas om att västerlandet beträder sin sista väg därför att det ”lämnat / de vattenrika dälderna och passen”, dvs. förlorat sin förmåga att bära frukt, och att nu ”andra raser” klappar på dess portar. Den fjärde dikten i denna svit kunde för ett ögonblick och lyft ur sitt sammanhang påminna om nazistisk retorik:

Men ha vi saknat livets friska vatten,
– i dödens närhet öppnas nya brunnar
och lyftes ur den framtidslösa natten
skuggrikets svalka mot förbrända munnar.

Vi måste avstå ledningen och rangen
åt mörka folk från fjärrbelägna trakter
som ännu ej ha brutit sammanhangen
med urbegynnelser och skaparmakter.

Vad gagnar oss den lysande tekniken
mot ödets lurar, djupa urtidstoner
– mot gudomsrösten, mot demonmusiken
som driva dessa dunkla millioner?

Vi höra obekanta stridsrop skalla
– ohjälpligt närmar sig den sista stunden.
Men innan våra tunga fästen falla,
kan rasens liv förvandla sig från grunden.

Malmberg läste denna dikt vid en författarkonferens i Sigtuna i oktober 1935, som författarinnan Ingeborg Björklund åhörde och skrev en artikel om i SocD, i vilken hon bryskt avfärdar Malmberg som ”den nazistiskt betonade”. Detta eller den allmänt avslöjande och subjektiva hållningen i Björklunds artikel föranledde stiftelsens Manfred Björkquist att protestera – man hade nämligen bestämt ”att inga referat från diskussionerna skulle få delgivas pressen”. I sin replik förklarar och försvarar Björklund sin karakteristik:

Det var en sak som jag inte kunde underlåta efter den långa dikt skalden i fråga läste upp på ett av aftonsamkvämen, och i vilken han i tendentiöst syfte målade ut vårt lands befolkning som en till undergång dömd ras, ekonomiskt behärskad av ”mörka män” som suger ut oss och som vi måste resa oss mot, för att i dessa yttersta tider ta ett krafttag till rasens förbättring. Dikten var för övrigt proppfull av nazistisk ideologi och nazistiska fraser.

Detta är en fullständigt förvriden tolkning. Det är uppenbart att Björklund projicerat sin aversion mot nazismen på något som hon p.g.a. bristande kunskaper och/eller intelligens förleddes att uppfatta som nazism. Malmberg reagerade, naturligt nog, och anhöll om en skrivelse till försvar för sin sak:

Denna groteska tolkning vittnar icke gott om fru Björklunds litterära förstånd. Av dikten i fråga har hon icke begripit ett ord. Den handlar icke om det svenska folket som sådant men väl om den västerländska mänskligheten och dess katastrofala, huvudsakligen självförvållade läge. Den antyder ingenting om ”mörka män som suger ut oss och som vi måste resa oss mot” men väl om ”mörka män från fjärrbelägna trakter”, nämligen Asiens och Afrikas färgade raser, mot vilka vi, när stunden kommer, icke k u n n a resa oss, därför att de gå ödets ärenden och skola erövra våra portar med det heligare, djupare och sannare livets rätt. Vad dikten vill uttrycka och verkligen också uttrycker är vissheten om inbrottet av en ny (men samtidigt uråldrig), magiskt färgad kulturperiod, som ingenting har gemensamt med nazistiska eller fascistiska eller några andra av detta rådvilla århundrades idéer.

Man håller med Malmberg i detaljfrågorna – diktens ”vi” står för västerlandet, inte svenskarna, och någon ekonomisk aspekt finns givetvis inte med i undergångsvisionen (liksom knappast heller någon annanstans i Malmbergs diktning). Dessutom syftar den ”rasens förbättring” som Björklund yrar om på ”inbrottet av en ny (men samtidigt uråldrig), magiskt färgad kulturperiod”, precis som Malmberg säger, som ska återge västerlandet en viss kulturellt-religiös fruktbarhet, absolut inte om någon rashygien eller liknande, vilket Björklund antyder. Däremot har han fel när han påstår att dikten ”ingenting har gemensamt med nazistiska eller fascistiska eller några andra av detta rådvilla århundrades idéer”. Den har givetvis mycket gemensamt med Spenglers idéer, som i sin tur kom att övertas av en del nazister som instämde i mycket men menade att det med nazismen var möjligt att börja övervinna undergången. De bruna och Malmberg har öst ur samma källa, men kommit till olika slutsatser. Det Malmberg syftar på med ”i dödens närhet öppnas nya brunnar” är verkligen inte någon mänsklighetens återfödelse under nazismens stjärnor utan alltså reinkarnationen av en primitiv magi. Man kan ifrågasätta värdet av denna framtidsbild, liksom skildringen av ”Asiens och Afrikas färgade raser” som någon form av enorm hjord som närmar sig västerlandets ”tunga fästen”, drivna av sin ”gudomsröst” och ”demonmusik”. Man kan t.o.m. anse den förkastlig, vilket Erik Blomberg gjorde i sin recension. Men man kan inte karakterisera den som nazism. Den kan, som Peter Luthersson betonar, inte förenas med nazisternas ”kampfanatism och fantasier om arisk överlägsenhet”. De ”mörka” folken skildras ju som mer genuina och därmed fruktsamma i den meningen att deras andliga väsen fortfarande upprätthåller sammanhangen med de underjordiska makter som västerlandet förlorat kontakten med.


6. Sammanfattning

DvG karakteriseras av nästan alla kritiker som omnämner den i förhållande till Malmbergs författarskap i stort som hans främsta prestation dittills. Flera menade att formen var fast och klar och fyllts med ett större innehåll än tidigare. De berömde samlingens breda perspektiv och dess konstnärlighet. Den mest positiva kritiken fick Malmberg från borgerliga kritiker som Sten Selander, Anders Österling och Gunnar Mascoll Silfverstolpe, men även Alf Ahlberg, som var socialdemokrat, recenserade samlingen i starkt positiva ordalag. Även om de flesta reserverar sig inför Malmbergs spådomar om tidsförloppet, är det vänsterradikalerna - Erik Blomberg, Per Meurling och Stig Ahlgren - som tydligast opponerar sig. De godtar inte Malmbergs generella anspråk som tidsprofet utan menar att det är ”den aristokratiska skönhetskulturens” undergång han siar om. De avfärdar också hans spådomar om återvändandet till en primitiv magi.

SocD:s Ingeborg Björklund uppfattade en av dikterna i DvG som nazism och gjorde därvid en förvriden tolkning av den, något som fick Malmberg att reagera. Den kan visserligen ifrågasättas utifrån andra premisser, men den är inte nazistisk, vilket man märker om man studerar den närmare och sätter den i sitt sammanhang.


7. Litteratur

Ahlberg, Alf, ”Sånger före natten”, BLM 1935:9
Ahlgren, Stig, ”Borgerlig och radikal naturuppfattning i svensk 30-
     talslitteratur”, i förf:s Orfeus i folkhemmet (1938)
Björklund, Ingeborg, ”Diktarkonferensen i Sigtuna. Några synpunkter”,
     Social-Demokraten 9.10.1935
Björkquist, Manfred, ”Diktarkonferensen i Sigtuna. Manfred Björkquist om
     publicitetsfrågan”; Ingeborg Björklund, ”Fru Björklund replikerar”,
     Social-Demokraten 17.10.1935
Blomberg, Erik, ”Dikter vid gränsen”, Social-Demokraten 6.11.1935
Bæckström, Birger (”B. B-m”), ”Bertil Malmbergs diktsamling”, Göteborgs
     Handels- och Sjöfarts-Tidning 1.11.1935
Hagberg, Knut, ”Världsundergångens vällust”, Nya Dagligt Allehanda
     8.11.1935
Linder, Erik Hjalmar, ”Lyrisk höst”, Svenska Morgonbladet 2.11.1935
Luthersson, Peter, ”I kulturradikalismens garderob”, Expressen
     28.11.2002
Malmberg, Bertil, ”Bertil Malmberg är icke nazist, säger han själv”, Social-
     Demokraten 25.10.1935
Meurling, Per, ”Rektor Alf Ahlberg och ädelhumanismen”, i förf:s Kultur
     och politik (1942)
Meurling, Per, ”Viktor Rydberg och hans docent”, Clarté 1936:1
Nerman, Ture, ”Idélyrik. Två märkliga svenska diktböcker”, Folklig kultur
     1936:1
Schiller, Harald, ”Nya dikter”, Sydsvenska Dagbladet Snällposten
     6.11.1935
Selander, Sten, ”En stor diktsamling”, Dagens Nyheter 29.10.1935
Silfverstolpe, Gunnar Mascoll, ”Västerlandets undergång”, Stockholms-
     Tidningen 29.10.1935
Svedfelt, Torsten, ”Siare och skald”, Aftonbladet 8.11.1935
Ålenius, Nils (”N. Å.”), ”Ny lyrik”, Upsala Nya Tidning 16.11.1935
Österling, Anders, ”Ny lyrik”, Svenska Dagbladet 30.10.1935