Bertil Malmberg är en av de mest underskattade svenska författarna under 1900-talet. Varför? Jag tror det finns flera skäl. Ett är att Malmbergs lyrik - dess subjektiva utgångspunkter, dess inriktning på det subtilt psykologiska och känslomässiga - åtminstone delvis kan föras till en tradition som aldrig slagit igenom i svensk litteratur: symbolismens.

Denna brist på hemhörighet i en svensk tradition kan sägas ha fått två huvudsakliga, för Malmbergs anseende negativa, konsekvenser. Den ena har varit en återkommande anklagelse om ”esteticism”, som jag menar är kraftigt överdriven eftersom det stilistiska hos Malmberg nästan alltid är ett medel för det dikterna vill uttrycka i sin helhet, inte ett självtillräckligt mål. Om man vill uttrycka sig strukturalistiskt kan man säga att den stilistiska nivån i Malmbergs diktning ger den semantiska ökad pregnans.

Den andra är att man inte lyckats finna en naturlig plats åt Bertil Malmberg i den svenska litteraturhistorien, en särskild genre eller ett särskilt skede som kunnat belysa hans verk. Han måste sägas vara mer eller mindre obesläktad med några litterära strömningar som tjänat som pedagogiska hållpunkter i historieskrivningen: 10-talets ”borgerliga realism”, 20-talets lyriska ”intimism” och det tidiga 30-talets ”modernistiska” ansatser.

Ett annat viktigt skäl är två viktiga omvälvningar i svenskt kulturliv. Malmberg överlevde den första, den ”modernistiska”, genom att i fem diktsamlingar från 1947 till 1955 förändra och förnya sin stil. Men dess konsekvens, att den ”modernistiska” dikten antogs vara a priori mer högtstående än den traditionalistiska, en uppfattning som litteraturhistorieskrivningen länge ägnat sig åt att förmedla, drabbade också Malmberg, vars diktning trots allt var traditionsgrundad och knappast kan karakteriseras som fyrtiotalistisk.

Den andra omvälvningen inträffade omkring ett decennium efter Malmbergs död, i ett kritiskt läge för hans rykte och rättmätiga rangplats i kanon. Här avser jag vänstervågen, vars verkningar sträcker sig långt in i vår tid. Där Malmberg var konservativ, jagbespeglande, individualistisk, retorisk och estetiskt hyperkänslig var den nya generationen socialistisk, utåtriktad, kollektivistisk, antiretorisk och ointresserad av det konstmässiga i konsten. Vänsterpolitrukerna uppfattade Malmberg som inkarnationen av det förkastligt ”borgerliga”.

I samverkan med varandra har dessa omvälvningar varit till Malmbergs nackdel. Också andra har råkat oförtjänt illa ut, av liknande orsaker - förutom Malmberg främst Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt. Dessa tre poeter måste väl samtliga sägas höra till 1900-talets tio, femton främsta. Men också diktare som Anders Österling, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Erik Blomberg och Karl Ragnar Gierow förtjänar att omvärderas och upptäckas på nytt.