Bertil Malmberg föddes i Härnösand den 13 augusti 1889. Hans far, Teodor Malmberg, undervisade i franska på stadens läroverk och var vida berömd för sin pedagogiska skicklighet. Tack vare föräldrarna och deras goda ekonomiska situation fick Malmberg en trygg och på alla vis skyddad uppväxt. Den fattigdom som höll folkmajoriteten i ett obarmhärtigt grepp behövde han aldrig uppleva. Det lär ha dröjt förhållandevis länge innan han förstod att den yttre världen var ”större än Nordströms potatisland”, för att citera ur den självbiografiska barndomsskildringen Åke och hans värld. Denna upptäckt tycks ha gjort stort intryck på honom. Relationen trygghet-utelämnande kom att vara ett viktigt tema genom hela författarskapet.

Mycket tidigt var Malmberg klar över att det enda som gällde för honom var en ärorik skaldebana. Han tog djupa intryck av sina första möten med litteraturen. Zacharias Topelius var den förste store idolen; senare bröt intresset fram för äldre svenska diktare som Tegnér, Lidner och Stagnelius. Malmberg lärde av vad han läste och skrev redan som åttaåring intensivt och mycket. Att han hade en ovanlig talang syntes redan här; dikterna var i förhållande till författarens ålder förbluffande avancerade. Ytterligare några år senare upptäckte Malmberg också den moderna poesin: Heidenstam, Fröding, Karlfeldt och inte minst Oscar Levertin blev källorna till ”ojämförliga poetiska upplevelser”. Genom läsningen och det egna skrivandet kunde Malmbergs poetiska förmåga utvecklas.

När fadern anställdes på Högre lärarinneseminariet i Stockholm flyttade familjen dit. Detta innebar för Malmberg att han började i klass 6:1 i Norra Latin, där han redan från början kom att engagera sig i studentföreningen Concordia. Han höll bl.a. ett så vågat hyllningstal efter idolen Levertins död att det chockerade en av lärarna och föranledde motangrepp. Efter mogenhetsexamen 1907 försökte han sig på att studera i Uppsala, men avbröt studierna och for till Berlin sommaren 1908 för en kort bildningsresa, under vilken han bl.a. umgicks med exilpoeten Vilhelm Ekelund. I och med denna resa fick den dittills franskorienterade Malmberg en kontakt med tysk kultur som han aldrig skulle släppa.

Hemkommen till Sverige igen gjorde Malmberg på våren 1908 sin tidiga debut med Bränder. Han var bara 18 år och hade skrivit huvudparten av dikterna i 16- och 17-årsåldern. Vad som var moget i strofbyggnad och rimteknik kunde därför inte dölja det som var omoget i övrigt. Malmberg var dock fast och fullt övertygad om sin storhet. Dikterna i debutsamlingen och i den följande samlingen Uppgörelse och löfte (1911) präglas därför av en nästan fanatisk narcissism, som väckte anstöt hos de ledande kritikerna. Dåd och dröm (1912) var ett fåfängt försök att nå nationalskaldstatus. Det moraliska bottennappet kom med den ihåligt patriotiska samlingen En blödande jord (1917). Bara genom berömmet från de ”illiterata” högersinnade kretsar som han flörtade med kunde han hålla sig flytande. I längden kunde inget beslöja den motvilja som mötte honom från andra håll. Till slut insåg han också själv något av det falska i sin hållning och började försöka finna nya utloppsmöjligheter för sitt skapande.

Översättningarna av ett antal Schiller-dikter som gavs ut 1915 under titeln Schillers estetisk-filosofiska diktning blev grunden för den nya platonska livssyn Malmberg tillägnade sig. Den innebar att tydligt skilja den meningslösa verkligheten från de evigt oföränderliga idéerna, dvs. Skönheten, som Malmberg genom den tyske skalden kunde besjunga i högtidliga strofer. Denna åskådning präglar också samlingen Atlantis (1916), en klagosång över sjunkande traditioner och förnuftig ordning. Sverige höll på att demokratiseras och stod inför en tid av stora förändringar. Malmberg stod med sin konservatism främmande inför den utvecklingen och längtade bort. På våren 1917 flyttade han till det fortfarande auktoritära Tyskland, närmare bestämt till München.

Det var en desillusionerad och mer och mer svårmodig poet som anlände till det nya hemlandet. Satsningen på författaryrket såg ut att leda mot ett fiasko. Malmberg hade varit övertygad om sitt stora geni ända sedan debuten, vilket också tydligt märktes i det han skrev, men intellektuellt var han fortfarande omogen, ”mycket mer än han hade råd att vara med sina utförsgåvor och sina aspirationer”. Han saknade en fast inre karaktär och tvingades därför att spela olika roller som han inte behärskade. Platonismen var ett försök att stadga upp den inre osäkerheten, och även nästa diktsamling, Orfika (1923), behärskas av denna åskådning. Men i ett par av dikterna kan man ana lite av den uppriktiga självanalys som skulle prägla de kommande samlingarna. Detta gäller särskilt dikten ”Stjärnorna”, som framför känslor av skuld och undran över den egna personligheten: ”Vem är jag? Vad var jag? Vad blev jag? Vad är det för mask, jag bär?”

Malmberg sammankopplade sin skönhetssyn under denna tid med det nya, och som han trodde, starka, hemlandet. Kejsardömets hierarkier blev den yttre garanten för hans inre föreställningar. Därmed innebar den tyska krigsförlusten och det tilltagande kaoset efter Versaillesfreden en personlig katastrof - Malmberg hade längre ingeting i verkligheten kvar att ty sig till. Han drack mer och mer och tvingades från och till skriva in sig på avgiftningskliniker och vårdhem för att inte fullständigt gå under. Vad fanns då kvar att dikta om? Svunna, lyckligare tider. 1924 kom den lilla romanen Åke och hans värld, som är en vemodig tillbakablick på barndomens trygga tillvaro. Den har tydlig självbiografisk karaktär och minnena från uppväxttiden och den frisamma idyllen ställs i underförstådd kontrast mot den vuxnes ångest och rotlöshet. Boken slutar i pessimism: Åke tvingas till insikten att barndomen inte är evig när skeppet ”India”, ”drömmarnas skepp”, sjunker och går under i Östersjöns vågor. Bokens koncentrerade, lyriska språk och återskapade naivt-barnsliga tonfall gör den mycket vacker och stämningsfull. Med tiden har den blivit lite av en klassiker, och utan tvivel är den Malmbergs mest kända och uppskattade verk. Allan Edwall gjorde en kritikerrosad filmatisering på 80-talet med bl.a. Stellan Skarsgård, Björn Gustafson och Loa Falkman.

I diktsamlingarna Slöjan (1927) och Vinden (1929) har platonismen från Atlantis och Orfika slutligen fått lämna plats för en enklare och ärligare poesi. Temat i Åke och hans värld följs upp på så vis att barndomen framställs som den enda verkligt lyckliga perioden i en människas liv; vuxenlivet innebär smärtor och melankolisk livsleda. Malmberg ser inga mål med livet eller med människornas bemödanden. Skönhetskulten från de föregående diktböckerna har ersatts av en hängivelse åt mörka, dunkla naturkrafter: dimman, regnet, stormen. Den höstliga parken bildar bakgrund i ”Dårarna”, Malmbergs långdikt från 1929 som blev till under en vistelse på mentalsjukhuset Konradsberg (numera Lärarhögskolan) utanför Stockholm. Den handlar om fyra människor som gått under, precis som författaren varit nära att göra, i skönhetsträngtande drömmar om en perfekt bortomvärld. Det är en märkligt vacker, suggestiv och kraftfull dikt, som definitivt hör till Malmbergs främsta litterära skapelser. Men vare sig ”Dårarna” eller Malmbergs diktning överhuvudtaget fick det beröm den förtjänade. Malmberg hade 1928 flyttat hem till Sverige, men var i det närmaste bortglömd. Det litterära livet präglades vid denna tidpunkt av en anglicistiskt orienterad borgerlighet med smak för idylldiktning; på andra kanten fanns grupper kring bl.a. den socialistiska tidningen Clarté, som förkunnade ett optimistiskt budskap om kollektivism och gemenskap. Malmberg, som alltså var tyskorienterad och extremt individualistisk och pessimistisk, var chanslös att vinna gehör. Han upplevdes som otidsenlig och var isolerad och väldigt ensam.

Detta avsidesläge i den svenska litteraturen är lite av vad Illusionernas träd (1932) handlar om. Här deklarerar han stolt sitt oförstående inför det moderna. Samlingen inleds med diktsviten ”Från sommar till höst” som behandlar parkstämningar under vissnandets årstid. Versmåttet är det karaktäristiskt fyrradiga med femfotade jamber som skulle behärska den följande samlingen. Stämningen är ödsligt dyster; man anar en påverkan från den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. Men efter hösten och vintern kommer våren, och det börjar växa igen. Samlingen tonar istället ut i en dämpat ljus trots-allt-känsla. Kanske finns det ändå något sorts hopp. Det som fick Malmberg att inse detta var kärleken till en kvinna, den andra i ordningen - hans första hustru hade avlidit i en trafikolycka 1930. Samlingen fick ett som helhet positivt mottagande av kritikerna och gjorde Malmberg till en respekterad författare.

Malmberg hade under sitt diktarskap en tydlig tendens att överföra sina egna undergångsstämningar på större förlopp. I Atlantis sjunker staden, i Åke och hans värld skeppet. Längst drevs denna företeelse i Dikter vid gränsen (1935). Malmberg påvisar här intryck av bl.a. en annan tysk filosof, Oswald Spengler, som i Der Untergang des Abendlandes (Västerlandets undergång) hade profeterat om västkulturens sönderfall. Med det versmått Malmberg prövat i den föregående diktsamlingen och som kom att kallas ”Malmbergsstrofen”, tolkas här Spenglers budskap på ett rytmiskt, högtidligt mässande språk. Mänskligheten har nått den yttersta gränsen, kontakten med livets urkrafter har förlorats och undergången närmar sig. Det enda som kan leda till dess räddning är återgången till en primitiv mystik.

Malmbergs profetia fick stort genomslag både hos kritikerna och hos publiken. För första gången såldes en av hans böcker i fler än en upplaga. Malmberg tilldelades Svenska Akademiens stora pris 1935 och De nios pris följande år. Först nu fick han sitt egentliga genombrott, 46 år gammal. Han hade denna gång lyckats fånga något av det väsentliga i tidsstämningen. Trots Världskrigets lidanden i färskt minne rustade Europa för en andra, än mer omfattande global batalj. Överhuvudtaget var stämningen pessimistisk och apokalyptisk. Det borgerliga Sverige hyllade honom, med vissa reservationer inför visionerna om mänsklighetens återfödelse i en mer ursprunglig religion. För en nutida betraktare framstår ”tidsdikterna” i samlingen som bitvis retoriska, även om vissa av dem fortfarande är mycket storslagna. Mellan de glansfulla kompositionerna med tidskritik och visioner placerades ett antal ”Jagdikter” med ”Drag mig ur rummets skugga” som höjdpunkt. Det är en gripande dikt, med ett uppriktigt, skuldtyngt tonfall - diktaren karakteriserar sig som en ”oansvarig demon”, mer släkt med ”snöigt måneljus” och ”parkernas bladfall” än med människor.

Berömmet gav mersmak och Malmberg fortsatte som ”offentlig” diktare. Genom vännen Sven Stolpe kom han i kontakt med Oxfordrörelsen (senare Moralisk upprustning, MRA), en kristen sammanslutning som inför målet att nå moralisk bättring krävde underkastelse under fyra krav: ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. I Sångerna om samvetet och ödet (1938) gick Malmberg ut och vittnade om sin väckelse till kristen tro. Men han var snarare fascinerad av budskapet än helt övertygad om det - hans osjälvständighet och behov av inre struktur hade lett honom till en återvändsgränd.

Reträtten tecknades i Flöjter ur ödsligheten, Malmbergs sista samling med genomgående traditionellt uppbyggda dikter. Han behärskade nu strofbyggnadskonsten intill mästerskap, varför den rymmer flera verkligt minnesvärda dikter. Dikternas stämning var påverkad av den 1700-talsgård på vilken Malmberg bodde, ett spökhusliknande ställe med knarrande trappor och spindelnät i vinklar och vrår. Långdikten ”Hött ingo bött” får av de perfekt följsamma rimmen en karaktär av besvärjelse; här finns också mästerverk som ”Jag vet vad som irrar i parken” och ”Någon ropade ur skogen mitt namn”. Samlingen inleds med att Malmberg en gång för alla deklarerar att han för sista gången gjort sig till offentligt medium: ”Det att jag icke stannat, / trogen mitt jag, / kunde det leda till annat / än nesa och nederlag?” Detta förebådar i viss mån den estetiska omorienteringsprocess han skulle komma att genomgå. Han var tyst en längre tid och återkom först sex år senare.

…fortsättning följer…