Dikter 1941 Albert Bonniers förlag, Stockholm; 104 s. Minnesvärda dikter: ”Jag vet vad som irrar i parken”, ”Hött ingo bött”, ”Jag går med vinden”, ”Någon ropade ur skogen mitt namn”

Ur kritiken:

”På undergångsstämningar har Malmbergs lyrik länge byggt; härifrån har den fått sin största klangskönhet. Som ordkonstnär, berusad av språkets glans och versens rytmiska makt, gjorde diktaren sig tidigt gällande. Så lade han undan penseln för mejseln och sökte klassicistiska ideal, vilket fick sitt yppersta uttryck i ’Dikter vid gränsen’. Till det orfiska och extatiska har nu kommit grubblet - den ödsliga tonen i höstårens flöjt. Han söker knyta an vid ungdomen på nytt, men det sker med en hemlig bävan. Ensamhetskänslan bildar grundtonen i samlingen. Hans receptiva natur med dess labila stämningslägen gör att han inte blir någon säkrare tankelyriker; men hans språkliga renhet hindrar honom att hamna i ett modernistiskt ordsvammel, där klarheten är det värsta brottet. Hans dikt sjunker aldrig ner till det vardagliga. När den tröttnat att kliva på koturner har den dock alltid bibehållit sin värdiga resning. Bland våra nu levande och skapande lyriker skall Bertil Malmberg alltid räknas till dem som behandlar sitt instrument med den största konstfärdigheten och som lockat ur det några av vår diktnings klangfullaste melodier. Sedan blir det en annan sak om man ibland längtar till diktare med mindre skicklighet, men fastare konsistens.”
     Bo Bergman, Dagens Nyheter 29.10.1941

”Det är mycket sällan diktionen erinrar om någon annan än Bertil Malmberg, och i dessa sällsynta fall är det inte alls fråga om någon matt efterbildning: Heidenstam själv hade inte alls behövt skämmas för den heidenstamska tonen i ’Jag går med vinden’, och då någonting i ’Hött ingo bött’ påminner om Fröding, beror det inte minst på den rent häpnadsväckande virtuositeten i behandlingen av rim och ljudklanger. […] Och ändå lämnas läsaren av något oförklarligt skäl otillfredsställd, nästan besviken. Orsaken är kanske att man saknar en vilja, en fast personlig hållning i denna poesi. Känslan av ödslig hopplöshet har endast undantagsvis - som i ”Keruberna” - den apokalyptiska storhet, dylika förnimmelser kan få när de som i ’Dikter vid gränsen’ fötts ur betraktandet av ett historiskt skeende. Då undergångsstämningen, så som i regel är fallet i Malmbergs nya dikter, härflyter ur och speglar personliga upplevelser, gör den främst ett intryck av trött defaitism. Och det är knappast den sortens dikt vi nu behöver.”
      Sten Selander, Svenska Dagbladet 27.10.1941



DAGSPRESSRECENSIONER

Sten Selander, Svenska Dagbladet 27.10.1941
Bo Bergman, Dagens Nyheter 29.10.1941
Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Stockholms-Tidningen 17.11.1941


TIDSKRIFTS- OCH VECKOPRESSRECENSIONER

Olof Lagercrantz, Studiekamraten 1941:23-24
Artur Lundkvist, BLM 1941:9