 |
|
|
Jaget och det utomjagiska
Kärnan och egenarten i Bertil Malmbergs lyrik
”En av seklets stora svenska lyriker är på väg in i en, som det ser ut, välorganiserad glömska.” - Bengt Holmqvist, Dagens Nyheter 22.10.1987
Vem var Bertil Malmberg? Frågan är legitim, av tre skäl. För det första har hans författande avkanoniserats från och med 1960-talet - alltför många skulle alltså stå svarslösa inför frågan. För det andra är det troligt att många av dem som tror sig kunna besvara den i själva verket skulle ge ett missvisande svar. För det tredje är frågan central för Malmberg själv; den utgör rentutav hjärtpunkten i hans skriftställarskap.
Bertil Malmberg ”var en man av många attityder”, hävdade Gunnar Ekelöf när han övertog hans akademistol med ett skarpsinnigt men njuggt inträdestal. Han hade uppträtt som ”livsnjutare i en dekadent anda, amoralist, patriot, platoniserande konstteoretiker, undergångsprofet, kristen proselyt” och ”skrivit i traditionalistisk såväl som i modernistisk anda”. Så kunde det te sig, utifrån betraktat, i en något oskarp och ovänlig belysning. Karakteriseringen tycks ha fastnat: åtskilliga författare av litteraturhistoriska sammanfattningsverk har haft svårt med att knyta Malmberg till en särskild sorts litteratur eller en särskild tidsperiod. Han passar in här och var - men inte i tillräcklig utsträckning för att vara betecknande för en genre eller ett skede. När man redogör för 1920-talets intimism hänvisar man till sådana som Birger Sjöberg, Anders Österling, Sten Selander och Gunnar Mascoll Silfverstolpe - inte till Malmbergs Åke och hans värld. När man diskuterar verk som i viss mån bröt med detta decenniums fäbless för avspänd vardagsrealism nämner man gärna Sjöbergs Kriser och kransar - inte Malmbergs Orfika, Slöjan och Vinden. När så 1930-talet är under luppen läggs tonvikten på stilistiska nyskapare som Artur Lundkvist, Harry Martinson och Gunnar Ekelöf eller socialt intresserade diktare med en mer traditionalistisk utgångspunkt: Hjalmar Gullberg, Johannes Edfelt, Karin Boye. Malmbergs originella vision av västerlandets undergång i Dikter vid gränsen, som blev ett av decenniets mest uppmärksammade diktverk, tycks ha hamnat i kläm. I kapitlen om den nya diktens utveckling, ”modernismen”, står slutligen sådana som Karl Vennberg och Erik Lindegren i centrum, inte Malmberg, trots att hans sena diktning åtminstone stilistiskt har beröringspunkter med det som ansågs modernt på 1940- och 50-talen.
Bertil Malmberg passar alltså inte in i den vedertagna litteraturhistorieskrivningen - eftervärlden har, med vissa undantag, inte sett honom som relevant. Följden av definitionsproblematiken har blivit att man ofta uppfattat Malmberg som en osjälvständig poet med ”drag av kameleont och salamander” som kunde ”klä sig i skildra dräkter och återuppstå i samförstånd med olika stilriktningar” (Gunnar Brandell). Den beskrivningen må äga en viss riktighet, men den har alltför sällan kombinerats med en djupare förståelse för vad Malmberg konsekvent gestaltar, bakom attityder och stilriktningar. Felslutet vad gäller Malmberg är att man stirrat sig blind på det yttre och mest uppenbara och därigenom missat själva kärnan i hans personliga och konstnärliga väsen. Istället måste man försöka upptäcka vad hans attityder verkligen innebär, vad de verkligen ger uttryck för. Det finns faktiskt en röd tråd i hans författarskap. Den måste bara sökas på ett annat plan.
Två litteraturvetenskapliga avhandlingar har helt eller delvis ägnats Bertil Malmberg: Enar Bergmans Diktens värld och politikens. Bertil Malmberg och Tyskland 1908-1928 (1967) och Ingemar Algulins Tradition och modernism. Bertil Malmbergs och Hjalmar Gullbergs lyriska förnyelse efter 1940-talets mitt (1969). Bergman koncentrerar sig som titeln anger på Malmbergs förhållande till främst tysk litteratur och kulturmiljö och redogör med en imponerande grundlighet för hans estetiska och politiska utveckling under nämnd period, med Malmbergs tidningsartiklar, programuttalanden och dikter som bas. Den presenterar en stor mängd material från en utslagsgivande period i Malmbergs liv och är betydelsefull också därför.
Ingemar Algulins avhandling inriktar sig på att hopkoppla Malmbergs sena diktning med ”modernismen”, som Algulin i den sedermera vedertagna traditionen ser som ett stilistiskt fenomen. Han visar med stor energi och skarpsyn på främst språktekniska likheter mellan ”modernisternas” poesi och Malmbergs fem sista diktsamlingar, dvs. Under månens fallande båge (1947), Men bortom marterpålarna (1948), Med cyklopöga (1950), Lek med belysningar (1953) och Klaviatur (1955). Kort sagt: han letar efter orsakerna till Malmbergs stil.
Det ska sägas att Algulin verkligen genomför det han föresätter sig att göra - men hans metod har kraftiga begränsningar. För det första omöjliggör den en konsekvent undersökning av dikterna i sig, då tonvikten ligger på tänkbara litterära influenser - Malmberg definieras enbart utifrån vad andra skrivit, vilket innebär ett olyckligt åsidosättande av förbindelserna till hans tidigare diktning, överskuggar hans egenart och närmast får honom att framstå som en charlatan. För det andra reducerar Algulin ofta dikterna till stildrag och språklig teknik, vilket är otillräckligt för en förståelse av deras totala innehåll. För det tredje: om nu nödvändigtvis orsakerna till att dikterna ser ut som de gör ska undersökas - varför begränsa sig till litterära influenser? Det gör framställningen missvisande. Det finns oändligt många andra möjliga ”orsaker”: diktarens sinnesstämning vid tiden för skapandet, hans livssituation i stort, hans medfödda personlighetsdrag, reaktioner på personliga och offentliga företeelser osv.
Algulin skjuter vid sidan av det som borde vara målet: att fånga det väsentligt malmbergska, den innehållsliga kärnan i hans verk. En avhandling med den målsättningen kan inte lägga tyngdpunken på eventuella stilöverensstämmelser med annan dikt: den måste undersöka dikterna ur ett bredare perspektiv, som de självständiga, iakttagbara kulturella manifestationer de faktiskt är. Man kan inte isolera en aspekt av dikt och mena sig säga något väsentligt om dess helhet. Stilen är Malmbergs främsta medel - mycket sällan hans mål. Först genom att utgå från det särpräglade i dikternas totalitet kan man besvara frågorna om vad de verkligen innehåller, utsäger och betyder. På så vis kan man också komma fram till hur de står i relation till varandra, dvs. hur författarskapet förändras och utvecklas, samt hur det skiljer sig från andra lyriska författarskap.
Bertil Malmberg intar ”[e]n plats för sig i 1900-talets svenska lyrikhistoria”, konstaterade Gunnar Brandell i sammanfattningsverket Svensk litteratur 1900-1950. Vetskapen om detta är central för min tänkta avhandling. Som jag tidigare nämnt är det också här en del av förklaringen ligger till att han åsidosatts - man har inte riktigt kunnat placera honom. Likväl kan man inte förtydliga hans originalitet genom att laborera i ett litteraturhistoriskt vakuum. Efter att ha fixerat hans egenart måste man med hjälp av tidigare, relevant forskning på området svensk 1900-talslyrik bygga upp en fond mot vilken hans kontur framträder. Ett led i att definiera Malmberg blir därför att jämföra honom med poeter i hans samtid. Det finns naturligtvis sådana med vilka han har vissa gemensamma drag.
I översiktsverken placeras han ofta tillsammans med Hjalmar Gullberg och Johannes Edfelt, därför att de alla nyttjade rim och regelbundna versmått. Men den del av Gullbergs verk som är finurlig, lättsam, akademisk, pastischerande, samhällstillvänd och utåtriktad är väsensskild Malmbergs introverta och solenna dikt. Också i en jämförelse med Johannes Edfelt framstår Malmberg som den mer inåtvände, men trots detta kan de ibland komma varandra nära, tematiskt såväl som stilistiskt, fast Malmbergs dikter nästan alltid är syntaktiskt och melodiskt ”mjukare”, mindre konstruerade och forcerade men också mindre komplexa.
Den poet med vilken den mest konstruktiva jämförelsen kan göras är kanske den som kom att ta avstånd från honom i sitt inträdestal i Akademien: Gunnar Ekelöf. Något av det synsätt på dikten som ett medel i personlighetsutvecklingen som finns hos Ekelöf finns också hos Malmberg, en tendens att använda dikten för att fastställa jagets särprägel och förhållande till omvärlden. Därför kan delar av den ganska omfattande Ekelöfforskningen komma att tjäna som ett avstamp för en eventuell Malmbergavhandling. Här tänker jag främst på Anders Mortensens Tradition och originalitet hos Gunnar Ekelöf (2000), liksom på Bengt Landgrens båda böcker Ensamheten, döden och drömmarna. Studier över ett motivkomplex i Gunnar Ekelöfs diktning (1971) och Den poetiska världen. Strukturanalytiska studier i den unge Gunnar Ekelöfs lyrik (1982). Den senare är viktig också därför att den innefattar pregnanta beskrivningar av svenskt lyrik- och kulturklimat under delar av den period som Malmberg var verksam, vilket också gäller Landgrens De fyra elementen. Studier i Johannes Edfelts diktning från Högmässa till Bråddjupt eko (1979), liksom i högsta grad Hjalmar Gullberg och beredskapslitteraturen. Studier i svensk dikt och politisk debatt 1933-1942 (1975).
Peter Luthersson har med sin ”stridsstudie” om Svensk litterär modernism (2002) öppnat för nya perspektiv i svensk modernismforskning. Hans uppfattning att verklig modernism måste innefatta något mer än bara ett ”stilpaket” får revolutionerande konsekvenser när den tillämpas på Bertil Malmberg. Han opponerar sig mot det hävdvunna perspektivet, att Malmberg var en traditionalist som blev modernist, först anlagt av Ingemar Algulin i den nyssnämnda avhandlingen, sedermera befäst i översiktsverk som Litteraturens historia i Sverige och Den svenska litteraturen, vilka båda präglas av en påtaglig oförståelse inför fenomenet Malmberg.
Luthersson ser klarare och vänder på steken: Malmberg var ”en tidig pretendent på epitetet modernist som kom att hesitera och lära sig acceptera den hävdvunna litteraturinstitutionen och dess ljumhet och begränsningar” och blev ”med tiden snarare mindre modernist än mer modernist”. Luthersson utgår från Enar Bergmans avhandling och från Malmbergs redogörelser för sina kaotiska erfarenheter i München 1917-26, inplacerade i Tyska intryck 1936 (1936), Värderingar (1937) och Utan resolution (1949). Han visar hur Malmberg under främst 1920-talet kunde känna sig lockad av den totalitaristiskt inriktade aktivism som var en del av den kontinentala modernismens strategi, att han i den aspekten var en verklig modernist - men att han kom att koppla de stilgrepp som användes i aktivismens tjänst till våld och terror och därför i sin konstnärliga praktik avstod från att ta steget över i den tidsenliga modernismens läger. Hemflyttad till Sverige för att läka sina själsliga sår dröjde det ett drygt decennium innan han samlat kraft nog för att återkomma till ämnet och ta entydigt avstånd från totalitarismen i nazistisk tappning. Sedan kom andra världskriget och när det var över skulle den svenska poesin förnyas:
Det stilpaket som under mellankrigstiden genom så många modernisters aktiviteter hade kommit att få en koppling till politiskt våld och totalitarism befriades väsentligen från denna koppling. I stort sett alla inblandade var nämligen vid det här laget till ytterlighet måna om att skyla över eller upplösa kopplingen. Stilpaketet blev ett stilpaket rätt och slätt, brukat av konstnärer som med skärpa hävdade att konstverket var både början och slut, både medel och mål. Också Malmberg kunde förstås på dessa premisser ta stilpaketet i sin tjänst.
Så ser en mer sanningsenlig bild ut av Malmbergs snåriga väg till ”modernismen”. För en avhandling som i motsats till Lutherssons bok inte fokuserar på debatt utan på dikt öppnar sig dock perspektiven främst utifrån vad Luthersson diskuterar i andra av bokens kapitel. Den jagproblematik han ser som en viktig del av den kontinentala modernismen finns också hos Bertil Malmberg, om än kanske i en delvis annan form.
”Dock bildar Malmbergs lyrik om man betraktar den närmre ett utomordentligt konsekvent verk. Det handlar om jaglöshet, om meningslöshet.” - Lars Gustafsson, Svenska Dagbladet 20.6.1997
Bertil Malmberg är som författare i mycket hög grad jagupptagen, subjektiv, egocentrisk, självmedveten och självbespeglande - vad man nu må kalla det. Det betyder inte att han framlevde sitt liv i en hermetiskt tillsluten bubbla, som de dårar han skildrade i en dikt från 1929. Det innebär att hans författande med osedvanlig intensitet och konsekvens tog sin utgångspunkt i jaget och i jagets konflikter med omvärlden. Det är min mening att kritik och forskning alltför ofta missuppfattat arten av Malmbergs individualitet och underskattat dess omfattning. Nästan allt han skrivit kan ses som ett uttryck för en jagproblematik. Här göms den röda tråd som måste nystas fram för att den egenart som faktiskt finns i hans diktning ska kunna förklaras och bli begriplig.
Jagproblematiken tar sig olika uttryck. Det kan röra sig om intensiv jaghävdelse och narcissism, som i Malmbergs tidiga diktning. Det kan röra sig om en konflikt mellan jaget och det utomjagiska, det subjektiva och det objektiva, det föränderliga jaget och de fixa platonska urbilderna, som i diktsamlingarna Atlantis och Orfika. Det kan röra sig om jagupplösning och jaglöshet, som i Slöjan och Vinden. Det kan röra sig om en strävan efter att objektivera det subjektiva, att föra jagets utgångspunkt upp till en allmängiltig nivå, som i 1930-talsdiktningen. Det kan slutligen också röra sig om ett naket återgivande av det subjektiva medvetandets innehåll, som i Malmbergs sena diktsamlingar.
I Malmbergs debutsamling Bränder (1908) tar sig jagproblematiken uttryck i bl.a. en estetisk självförälskelse av sekelslutsmärke: ”Vi älskade / oss själfva, och vårt hjärta vällde högt / af dunkel längtan / […] efter att kyssa / våra egna läppar, våra egna ögonlock.” Sedan övergår han till en viljedyrkande, nationalistisk och aktivistisk men först och främst provocerande jaguppfylld diktning i samlingar som Uppgörelse och löfte (1911) och Dåd och dröm (1912). En omsvängning sker i Atlantis (1916) och Orfika (1923), som delvis handlar om det minst subjektiva av allt: platonismen. I dessa båda samlingar bryter Malmbergs karakteristiska konflikter fram med kraft och på bred front för första gången: bristen på kontakt med utanförvärlden, jagets ångestfyllda isolering och estetiska skuggliv: ”Svårmodsrika / skriva livets bleka skuggor genom diktens praktgemak”, sammanfattar han det i en dikt i Atlantis. Således börjar han söka efter en utomjagisk stadga, om än på ett teoretiskt plan: han når fram till en Schillerskt fattad platonism, med vilken den fulländande skönhet han sökt i sin dikt ända från debuten överflyttas till de ”objektivt” giltiga urbilderna. Han radikaliserar sin verklighetsflykt och skapar på så vis något av ett substitut för en ofruktbar livshållning. Projektet misslyckas - vistelsen i skönhetsriket gav kanske tillfällig lindring (i Atlantis uppnåddes till viss del ett lyckligt jämviktstillstånd), men den visar sig i längden vara ohållbar och destruktiv. I Orfika håller den högtsyftande konstruktionen på att rasa samman - ur spillrorna hörs en bruten, djupt ångestfylld och uppriktigt förtvivlad röst. Ett viktigt tema här är divergensen mellan strävan och resultat: i en central dikt ställs mot varandra stjärnornas fixa, orörliga lugn och jagets skuldkänslor och splittring - en spänning uppstår som blir så outhärdlig för jaget att det önskar sig självutplåning: ”Jag vill bort. Jag vill ned i jorden. Jag är i yttersta fara / för dessa stjärnors skull.” Detta tema blir centralt i de två följande små dikthäftena Slöjan (1927) och Vinden (1929), med vilka också de sista spåren av den estetiska platonismen försvinner. Det innebär att jagproblematiken så att säga flyttas ner ett steg, att den långt mer konsekvent än tidigare infattas i en jordisk ram. Det abstrakta ersätts av det konkreta: temat om det ofullkomliga jaget kontra de fullkomliga urbilderna byts ut mot ett motivkomplex om jaget kontra omvärlden, ensamheten kontra gemenskapen, stagnation kontra framåtsträvande, ofruktsamhet kontra livsbejakelse etc. I Orfika är träden av kristall - i Slöjan och Vinden införs ett mindre abstrakt själslandskap med höst och vindar, regn och drivande löv. Men den grundläggande problematiken om jaget kontra det utomjagiska kvarstår; i dikten ”Dårarna” i Vinden förs den till ett krön, såväl tematiskt som kvalitetsmässigt. I och med Illusionernas träd (1932) inleds en ny process: jagets undergångskänslor projiceras på omvärlden, något som visar sig mycket verkningsfullt i Dikter vid gränsen (1935), där Malmberg tvingar hela den västerländska kulturen till undergång. Det är en tolkning av världsförloppet som gör anspråk på att vara profetisk men i själva verket är djupt subjektiv. Malmberg försöker här pressa utanförvärlden till underkastelse under det egna tankeschemat, upphäva boskillnaden mellan jaget och det utomjagiska. Psykologin bakom det hela är samma som åskådliggörs när deprimerade människor upplever en avspänning i och med ett ruskväder utomhus - det krymper och anpassar världen efter det egna sinnelaget, gör den mindre ångestladdad och mer beboelig. På ett liknande sätt vill Malmberg lindra sin inre nöd genom att överflytta den på det yttre. Som synes har hans diktande här, liksom i fallet med platonismen, ett drag av överlevnadsstrategi. Men en undergångsfilosofi är inte något att bygga en livshållning på - här krävdes radikalare åtgärder. Så förs han mot det kortvariga engagemanget i Oxfordgrupprörelsen, som resulterar i Sångerna om samvetet och ödet (1938). För första och enda gången blir här ifrågasättandet av den egna drömbundet estetiska levnadsföringen, det inåtvända och egocentriska i hans natur, ett centralt tema. Han underkastar sig en granskning och försöker revidera sig, omställa sig i ”social” riktning, finna nya förhållningssätt och grunder att stå på. Det finns dikter i samlingen som ”till randen [är] fyllda med psykologisk substans”, men också sådana där Malmberg bara framstår som halvt övertygad om budskapets bärkraft - till de senare hör de som mer eller mindre direkt handlar om Oxfordförkunnelsen. I Flöjter ur ödsligheten (1941) deklarerar han sitt återvunna oberoende genom att lämna ”rösternas torg” och återgå till det mer obundet subjektivt-personliga, det som inte kräver samarbete med frälsningsläror. Han placerar sig här i ett själslandskap liknande det från slutet av 20-talet: planlöst drivande, utan mål och riktning, till lika delar fascinerad och förskräckt av att vara i kaosmakternas välde. ”Jag vet ej vart jag går. Jag går med vinden / och vinden för mig vart den vill”, lyder en typiskt jagsvag formulering. I Under månens fallande båge börjar en förskjutning ske, som röjer väg för Bertil Malmbergs sena, ”modernistiska”, diktning. Det fundamentalt nya i den denna sena diktning är att han i högre grad än tidigare synes acceptera och bejaka sin egocentricitet, vilket i dikterna motsvaras av att diktsubjektet i allt mindre utsträckning definierar sig gentemot det utomjagiska; medvetandets innehåll bärs inte längre upp av något yttre, som tidigare t.ex. nationalismen, platonismen, undergångsfilosofin, den Oxfordkristna förkunnelsen eller för den delen det typiskt malmbergska höstlandskapet, som också det tjänat som stöd och skådeplats för det subjektiva. Det gör det möjligt för honom att presentera sitt medvetandeinnehåll direkt och utan omvägar. Så föds Bertil Malmbergs sena diktning - Men bortom marterpålarna, Med cyklopöga, Lek med belysningar, Klaviatur - som stilmässigt avviker från den s.k. traditionalistiska diktningen men i motivmässigt avseende till viss del är den lik. Jagupptagenheten finns där i lika hög grad som tidigare - men själva problematiken förskjuts. I centrum står inte längre definitionen av jaget; istället öppnas för en förutsättningslös redovisning av det som utgör jaget. Tankefragment, plötsliga infall och impulser, subtilt psykologiska intryck, nervdaller, visioner och hallucinationer, metadikt - så kan man kort karakterisera den. Man kan också använda Malmbergs egen beskrivning:
Det var verkligen fråga om en förvandling, en förflyttning av blickpunkten mot medvetandets centrum. […] [H]ela verkligheten, i den mån den existerar för mig, är koncentrerad i mitt trepanerade kranium, som jag liksom håller i handen och fördjupar mig i. Här fosforescera tid och rum, åskådliga och samtidigt upphävda, här skymta kosmiska avstånd i miniatyr, hieroglyfer och siffror, älskade ansikten, alla förrycktheter, all mimik i erinringen, alla själfullheter, njutningar och samvetskval…
Den fråga vars lösning hade upptagit så stora delar av hans författarskap läggs åt sidan och förblir obesvarad. I den sista dikten i Bertil Malmbergs sista diktsamling står den naket kvar:
Vem spelade mig?
Vem lånade mitt namn?
Ahlberg, Alf, Bertil Malmberg. En studie (Stockholm, 1939)
|