Det var en kall söndagmorgon i januari, gatorna låg tomma, och i en befriad och kuslig känsla gick jag samma väg som alltid, men bland byggnader som av bristen på människor fick en annan, mer osäker mening. Domkyrkotornen härskade över ett nytt landskap. Jag passerade kullerstenarna, upptäckte att deras mörka rutor blivit vita, och i samma stämning som efter ett stort konstverk ― en harmonisk, svidande lycka ― öppnade jag grinden och gick som första människa in på kyrkogården. De låg överallt. Spröda silverpengar, uppresta i det frusna gruset. Tunna som fjärilsvingar. Genomskinliga som glas. Som om någon redan hade varit där och med övermänsklig omsorg placerat ut dem i symmetriska mönster.
Sorterat under Diverse
Namn (måste anges)
E-postadress (måste anges, men kommer inte att synas)
Webbsida