Recension: Göran Palm, Sverige En vintersaga 4

7.6.2005 kl. 22.18

Göran Palm
Sverige En vintersaga 4. Vintern blir vår
Ordfront, Stockholm, 2005; 368 s.

Man kan känna sympati med en rad aspekter i Göran Palms vintersageprojekt – dess bredd, dess kunskapsinnehåll, dess folkbildande ambitioner, dess vilja att sätta ljus på bortglömda landsändar och s.k. vanliga människor (om sådana nu finns). Men för den skull behöver man inte tycka att det skönlitterära resultatet är intressant. Den avslutande fjärde delen framstår mest som en kombinerad lärobok i historia och geografi för äldre skolelever. Och mot slutet framkommer att det just är en sådan som Palm menar sig skriva. Varför inte ta steget fullt ut: kronologisk indelning, färgbilder och vanlig prosa? Blankversen tycks mig inte tjäna någon egentlig funktion: den förpladdrigar snarare än stramar upp.

För det mesta saknar hans skildringar must och liv. Kanske beror det på att han oftast omnämner det uppenbara, det som syns och hörs och kan mätas: landskapsformationer, grunddrag i lokalhistorien, kändisar från respektive ort. Kanske på att det bara i undantagsfall förekommer ett egentligt berättarjag som kan sortera bland intrycken och ge dem personlig prägel. Intressantast blir det när han involverar sig själv och sitt engagemang; det sker alltför sällan. Det mesta skäms av en scoutaktig förnumstighet, ett faktababbel, en intellektuell standardisering, en genomskinlig strävan efter att vara lättbegriplig och folklig.

Hans rabiata renhetskrav på naturen med dess tjuriga motstånd mot modernitet, industrialisering och globalisering gör ju inte boken mer vidsynt: samtiden (och dåtiden) jämförs hela tiden med ett tänkt och aldrig existerande idealtillstånd. Allt är ju så ”djupt förvirrande” nuförtiden, menar Palm, och skärper sin konservatism. Det var begripligare förr! Det är inte en löjlig åsikt per definition, men den bör motiveras ordentligt. Här framstår den mest som en oförklarad misstrivsel, en attityd. Det är ur det perspektivet inte märkligt att Palm flyr storstaden för Norrland, där tiden gått långsammare och han kan känna igen sig.

Vad betyder det när en person med de intellektuella rötterna i 60-talets marxism upplever att ”ingenting är självklart svenskt som förr”, att samtiden förvirrar? Snarast, skulle jag tro, att den inte längre kan förstås på ett övertygande sätt med en 40 år gammal och ur specifikt svenska förhållanden framvuxen världsbild. Det som irriterar Palm och många av hans generationskamrater är, tror jag, att det blivit allt svårare att upprätthålla idén om världens utveckling som en rationell, styrbar process, en plan. En gång ansågs ju Sverige vara Guds lagoma gåva till mänskligheten, en tredje väg, den ultimata Ritningen! Utanförvärlden borde sverigefieras om det skulle bli någon fason på den. Och vad händer nu: jo, 1) ingen vill vara som Sverige och 2) Sverige globaliseras! Vad händer då med tryggheten, dvs. isolationismens begränsade horisonter? De ruckas på!

Mer intresseväckande och relevant i dessa tider vore alltså att sätta Sverige i relation till det som ligger utanför Sverige. Norrland, Östergötland och Gotland i all ära, men Göran Palms fastlåsta fokus på det inomsvenska gör vintersagan insnöad.

Kommer att publiceras i Horisont



8 kommentarer

  1. Peter Björkman

    Inga kommentarer! Antar att Palm inte är så het numera. Hade det varit på 70-talet skulle nog kommentarerna hagla.

    Nåväl. Du gör en bra analys. Palms Sverigesaga är imponerande, lovvärd men tyvärr träig.
    ”It ain´t mean a thing, if it ain’t got that swing”!

  2. Agnes

    Intressant.

    Men det stämmer inte riktigt att ingen vill vara som Sverige. I tysk media kan man ofta läsa mycket positiva uttalanden om Sverige, och Skandinavien i stort. Ibland t.o.m. berättigat!

    Däremot håller jag med om att en viss ödmjukhet inte vore i vägen och den där sortens ”det var bättre förr”-inställning (ffast jag ibland också tenderar till det) är ju också falsk nostalgi.

  3. Bryngel Domeij

    Du har rätt!
    Sammansmältningen med övriga europa och världen pågår i en rasande fart. Globaliseringen gör att begrepp som svenskt och Sverige kommer att tyna bort och allt mer likna våra gamla landskapsgränser,numera endast kulturhistoria och som i realiteten är utbytta mot länsgränser.

  4. Peter Björkman

    Förtydligande. Håller med Oskar Lidåker om analysen vad gäller den litterära halten i Palms bok. Tycker den är förnumstig och egendomligt livlös.

    Att Sverige som land skulle tyna bort har jag däremot svårt att se. Möjligtvis för en liten elit, procentuellt sett lika stor som de som behärskade latin under medeltiden ungefär. Den elit för vilken nationsgränser alltid varit av underordnad betydelse.

    Det faktum att gränser öppnas betyder inte att de försvinner mentalt.

  5. Oskar

    Hm. Vad jag avsåg med att ”ingen vill vara som Sverige” var den Sverigebild som växte fram som en följd av Sveriges (officiella) neutralitet under andra världskriget och kalla kriget, liksom vår ”middle way” mellan kapitalism och kommunism. Den är väl inte direkt aktuell, allra minst i Tyskland. Antar jag. Eller? Vad beror den tyska kärleken till Sverige på?

  6. Peter Björkman

    Förtydligande till förtydligandet.
    Att Sverige skulle ”tyna bort” skriver heller inte Lidåker. Dock kan jag ibland gilla geografiska mikrostudier - men den specialstuderade platsen bör korrespondera med andra platser för att det skall bli riktigt livgivande….

    Nu väntar jag bara på att jag skall hitta något nytt att förtydliga. Förtydligande av förtydligandets förtydligande?!!

  7. David

    Det intressanta med hur Sverige nämns i tyska medier (men även i senaste Economist!) är att vi där framhålls som ett föregångsland för ekonomiska reformer. Vad som åsyftas är antagligen uppluckringen av arbetsrätten och av monopolen från början av nittiotalet. Det är dock svårt att säga eftersom det inte är något man talar högt om i Sverige, varken till höger eller vänster…

  8. S.Wiking

    Tro fan det ! Sverige har väl alltid varit ett föregångsland vad gäller att tala med kluven tunga mao ”DEN FEGA NEUTRALITETEN” som den neutrale ateisten känner sig väl hemmastadd i med sin anarkistiska nihillism full av demokrati och yttrandefrihet däri neutralitens strategiska frihet medger stor handlingsfrihet i kriminalantropologiskt hänseende, ( antingen är man höger eller vänsterhänt,aldrig både ock)

Kommentera gärna!