Om Lars Gustafsson

26.1.2005 kl. 19.30

Ju mer jag läser honom, desto större framstår han – Lars Gustafsson (f. 1936), kanske 1900-talets främste svenske intellektuell. Hans verksamhet är oerhört mångfacetterad. Han är poet, romanförfattare, barnboksförfattare, science fiction-författare, dramatiker, litteraturkritiker, samhällskritiker, filosof, estetisk teoretiker, konstnär – och säkert mycket annat. Det är svårt att tänka sig en person med större estetisk-intellektuell erfarenhet.

Jag skulle dessutom tro att han var den förste kulturskribent som insåg att socialdemokratin hade stelnat till en politisk klass, liksom att lösningen låg i liberalismen. Alla liberaler och nyliberaler borde läsa hans För liberalismen (1981) och Problemformuleringsprivilegiet (1989) för att få en allmänhumanistisk, filosofisk grund för sina ståndpunkter. Tyvärr är båda dessa skrifter svåra att få tag på, men åtminstone uppsatsen ”Problemformuleringsprivilegiet”, som gett boken från 1989 dess namn, finns i volym 4 av hans samlade verk. De kan också lånas på välsorterade bibliotek.

Att bli liberal 1980, som en del av etablissemanget, var något ytterst modigt. Bara en hederligt självtänkande person skulle kunna ha genomfört en sådan sak. Gustafsson tog inte bara avstånd från socialism och kulturvänster – utan hade dessutom mage att argumentera för linje 1 i kärnkraftsomröstningen. Genast fick han vänstertomtarna över sig, dvs. nästan hela kultur-Sverige. Han upplevdes som ett hot mot dess problemformulering och utmålades som en kapitalistisk galning. Ja, många förstod inte ens vad liberalism var för något utan smutsade ner honom som konservativ (ringer det några klockor, Johan Norberg?).

Att han till slut blev professor i germanistik vid universitetet i Austin, Texas, var nog ingen tillfällighet – han tröttnade på den svenska trångsyntheten. Att det var så han kände framgår inte minst av den ytterst intressanta brevväxling mellan Gustafsson och en annan antikonformist, Per Ahlmark, som utgavs 1985: Frihet och fruktan. 22 brev.

I sina politisk-filosofiska uppsatser levererar han dels en ytterst skarp kritik av socialdemokratin och dess medlöpare i mediavänstern, dels argumenterar han för liberalismen. Jag kommer framöver att citera några intressanta passager hos Gustafsson och försöka förklara några av de begrepp han arbetar med. (Jag har tidigare berört Gustafsson här, här, här och här.)




1 kommentar

  1. Magnus Andersson

    ”insåg att socialdemokratin hade stelnat till en politisk klass, liksom att lösningen låg i liberalismen.”

    Det är lite motsägelseefullt att ställningstagandet för den troligen mest genuint idealistiska ideologin liberalismen skulle ha skett såsom ett intrumentellt ställningstagande för et färdigt ideologiskt paket i en reaktion på en misslyckad ideologi. Dock är nog inte denna min implikation rörande liberalt ställningstagande otypisk, utan tvärtom snarast typiskt där man nog kan säga att liberalismen som ideologi röjer en ”apologetisk akilleshäl” om man så vill (jag hittade på det krystade uttrycket ;-) , men detta skulle ju kunna bli inledningen på en lång debatt som jag iofs inte har tid med (ska, fånigt nog, bli mattelärare nu (här släpper man så bilan över den bild av sig själv man önskar ha) och har saker att göra…). Lars Gustavsson har skrivit bra och i ordets bästa bemärkelse mycket moderna romaner. Ser honom som en av våra främsta samtida författare, men vissa författare har vissa personliga egenheter eller drag som känns en smula inkräktande på - vet inte - det uttryckets verkliga allmängiltighet kanske? Dock djuplodar han enormt i reflexionen av samhälle och individ och är en verklig toppförfattare. (Vad t ex Nobelpris beträffar hade han nog inte alls ha behövt skämmas över att snuva *minst* något halvdussin av de senaste decenniernas pristagare, om nu den saken säger nåt? :-)

    (Sorgemusik för frimurare var förresten en av de första jag läste på 80-talet, som jag vill minnas kritiserade just den svenska konformismen (nåt i stil med att alla hade samma pölsiga täckjackor, vill jag minnas…). Har läst ett antal fristående romaner, men inte om triologin (med Bernhard Foyes, hette han va?) Yllet ligger i bokhyllan och ska snart läsas, av den långsamläsande matteläraren! Och tillika ickeideologiske konservative… ;-) Bäst är han nog i speglingen av individen som söker tackla meningslösheten, och det temat är ju verkligt universiellt!

Kommentera gärna!