Flykten från ankdammen

1. Bertil Malmberg, 1889-1958
2. Johannes Edfelt, 1904-1997
3. Hjalmar Gullberg, 1898-1961
4. Anders Österling, 1884-1981
5. Nils Ferlin, 1898-1961

6. Karin Boye, 1900-1941
7. Bertel Gripenberg, 1878-1947
8. Dan Andersson, 1888-1920
9. Harriet Löwenhjelm, 1887-1918
10. Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 1893-1942 

11. Erik Blomberg, 1894-1965
12. Karl Ragnar Gierow, 1904-1982
13. Sigurd Agrell, 1881-1937
14. Arvid Mörne, 1876-1946
15. Carl-Erik af Geijerstam, 1914-2007

16. Sten Selander, 1891-1957
17. Karl-Gustaf Hildebrand, 1911-2005
18. Karl Asplund, 1890-1978
19. Olof Lagercrantz, 1911-2002
20. K. G. Ossiannilsson, 1875-1970

21. Helmer Grundström, 1904-1986
22. Erik Lindorm, 1889-1941
23. Gabriel Jönsson, 1892-1984
24. Ture Nerman, 1886-1969
25. Einar Malm, 1900-1988

Men ”traditionalisterna” är en sån där dum och i svenska sammanhang utfulande gruppering. Den borde man förstås inte använda. Den har ju ofta stått i kontrast mot ”modernisterna”, och underförstått har då universiteten velat meddela att de intressanta diktarna finns i den senare kategorin. Så är det ju inte alltid, och dessutom finns det starkare kontinentalt modernistiska drag hos t.ex. Bertil Malmberg än hos de flesta.

När min mellanbror var liten och välte eller kraschade något, vilket han gjorde rätt ofta ― en gång kraschade han t.o.m. pyttebroderns framtänder, helt oavsiktligt givetvis ― brukade han försvara sig med förtvivlan i rösten:

Det bara hände så!

Vilket får mig att tänka på följande Malmberg-dikt:

Arkadien

Hur strålen föddes i rymden,
det veta vi föga om.
Den skrattade till, den blänkte,
den skymtade, skymdes, kom.
Den nådde vårt berg Kyllene:
då vaknade all natur,
då började vattnen att rinna,
då andades alla djur.
En trevlig stämning fyllde
vårt bergiga land;
omärkligt smusslades röret
i herdens hand.

Är den inte underbar, så säg. Mig veterligt är detta enda gången som Malmberg använder semikolon. Klaviatur, 1955, som dikten ingår i, är hans sista och mest uppsluppna diktsamling, frånsett debuten med Bränder 1908. Kanske var han lättad över att det snart var slut. Gamla människor kan få ett slags avsmalnad eufori över det finaste i livet, det blir liksom mindre och lyser till.

Jag hade förresten en docent en gång, en vänlig man, som snällt påpekade att det kanske vore bra för den framtida karriären om jag visade mig intresserad av något mer än Malmberg. Men så kan man ju inte hålla på. Man måste följa den ton som tonar för en själv, som Aspenström sa.

När jag närstuderade ”Dårarna” för några år sedan kom jag på att tätheten och tyngden i Malmbergs lyriska sound ofta kommer av att han låter ”mjuka” l-ljud stå i kontrast mot ”hårda”, mer distinkta r- och rd-kombinationer.

Tyvärr kan jag inte terminologin. Men titta på det här:

Än en gång mig böljeberget
lyfter över år av plåga,
lyfter skyhögt över livet
i ett plötsligt, gudagivet
ögonblick av helig råga.
…Men jag står på själva böljan,
icke på ett däck av bräder,
sträcker ändå mina armar
ut mot himlens östanväder,
och jag prisar dagens fullhet
på en dityrambisk meter,
där jag står på böljeberget:
på den brantaste av alla
flyktiga förgängligheter.

Den inspiration han talar om är f.ö. den som resulterade i Dikter vid gränsen, 1935, där det här lilla mästerverket också ingår.

Här får du ett glas vin, ditt lilla svin

sjöng jag alldeles nyss till melodin av toréador-arian, samtidigt som jag ställde glaset på tv-bordet. Det bara kom. Det är nog tur att min arbetsgivare och jag känner varandra.

Min pappa, f.d. bilbesiktningsman, är nog en dold poet. Långt innan tv-sketchen kom han på att det finns Spendrups och spen-drops. Oskar, Anton och Arvid, de tre små sönerna, kallade han Pjoskar, Fjanton och Larvid.

Thomas Babington Macaulay lär ha kallat Burke ”the greatest man since Milton”. Kanske finns det ett samband mellan stora män och stora näsor.

Tea at the Palaz of Hoon

Not less because in purple I descended
The western day through what you called
The loneliest air, not less was I myself.

What was the ointment sprinkled on my beard?
What were the hymns that buzzed beside my ears?
What was the sea whose tide swept through me there?

Out of my mind the golden ointment rained,
And my ears made the blowing hymns they heard.
I was myself the compass of that sea:

I was the world in which I walked, and what I saw
Or heard or felt came not but from myself;
And there I found myself more truly and more strange.

― Wallace Stevens i Harmonium 1921

Månen och Malte Persson

Jag stod på balkongen
och tittade på månen ―

fårad, i ett svart hav?

Jag frågade Malte Persson,
i tanken bredvid mig:

exakt hur ser månen ut?

Den är då inte Karlfeldts
röda kastrull.

Sympatiskt silvrig
i en neo-eon i neon, non?

Då blev månen plötsligt
en kul potatis.

Framför denna potatis
flög röken kring.

Det var månrök.

Har du fattat.

Herr Lidåker själv gick runt och tittade i Högdalen. Det var varken Högt eller Dalen men det bubblade i magen! Överallt färger och former. Ingen jävel hade tänkt på helheten. Tokroligt blev det! Helt plötsligt dök där upp ett konstigt grått höghus med en konstig ekorre på väggen. En stor konstig skorsten som var en cigarett. En massa gröna fyrkanter på en fasad. Konstigt röda rönnbärsklasar. Och vid spåren på ett konstigt ställe fanns ett träd med konstiga äpplen.

Där ska man då bo. Bättre än ankdammen, svandammen ― bandhagen.

Museion

I höstlig fred och under vissna blad
du ser dem vandra utmed parkens gångar;
de tvista stundom om en dunkel rad
hos Sappho, hos Homer ― Museions lärde fångar.
Vad gavs förgätet i det skönas värld,
som ej av dem blev tolkat och beskrivet?
En konstrikt skuren strof tycks dem förmer än livet,
förmer än lyckans bråda färd.

Bele dem icke! ― deras själ är full
av tragisk kärlek till det fläckfritt höga.
De hava lidit för det skönas skull
― den stränga formen själv har fängslat deras öga.
Men allt blir stoft, som deras händer nå:
ur språkets druva intet vin de pressa,
och aldrig gudens nåd har välvt kring deras hjässa
sin himmel ― odysseiskt blå.

― Så vissnar livet utan skördar hän
bland lärda mödor och bland värv, som glömmas.
Då boken faller från den dödes knän,
skall av en eftervärld dess trägna skrift fördömas.
Vad fliten präntat ifrån år till år,
av tidens glömska står dess makt betvungen,
då seklers gyllne sång, som blott på lek blev sjungen,
förtjusar med sin dröjda vår.

― Malmberg, Atlantis, 1916

Som Aspenström noterade i sin sympatiska men alltför irrelevant associerande minnesteckning från 1987 ― ett varsel om dikten ”Dårarna” drygt tio år senare.

Man kan väl säga att Malmberg var övertygad om att de stora begåvningarna inte blev akademiker utan diktare. Efter att ha läst i Staffan Bergstens bok om svensk lyrikhistoria häromveckan har jag också börjat tro det.

Folk svarar så träligt i telefonen. ”Leif-Håkan Johansson”. ”Familjen Berg”. ”Sju åtta noll sex fyra sju fyra”, mumlar de på sitt korrekta, pedagogiska sätt, liksom trötta över att upprepa fakta. Och i själva tonen hör man att de har fula tapeter med fula bilder på väggarna.

Det här håller ju inte. Mer effekt måste till. Man borde göra som Stengästen, minst:

― Ring ring ring
― DON GIOVA-A-A-A-NNI!

Barack Obama, son till en kvinna med ljus hy och en man med mörk, uppväxt på så skilda ställen som Hawaii, Indonesien och Los Angeles, har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att transcendera ras, etnicitet och ursprung i sin kampanj. I DN är han ändå ― jag vet inte hur många gånger jag läst det ― ”en svart man”.

Om Obama vinner Kerrys stater plus Colorado, Iowa, Nevada, New Mexico och Virginia blir han president. Det kommer han att göra. Förmodligen vinner han också Florida och Ohio, men där kan det ha tätnat de senaste dagarna. Indiana, Missouri och North Carolina går, gissar jag, till McCain med knapp marginal.

Senast jag försökte gick det rätt bra, dvs. innan jag började hojta om vallokalsundersökning-arna. Vilket kan tyda på att det går åt helvete den här gången.