Man kan nästan säga, att han missuppfattades av alla, också av dem som ivrigast tilljublade honom. Kanske hade varje lyssnare eller åtminstone varje kategori av lyssnare sin egen Hitler, nämligen så tillvida som man inlade i hans ord sin egen mening och tolkade hans maximer i enlighet med sin egen situation, sina egna privata eller gruppbestämda önskningar, missnöjen eller antipatier.
Detta är psykologiskt begripligt men ändå ur en synpunkt förvånansvärt; ty Hitler har i själva verket aldrig gjort någon hemlighet av sina mål och avsikter, man kan icke kalla hans agitation dubbeltungad, man kan tvärtom förebrå honom, att han med alltför onyanserad enformighet, utan varje sinne för tingens relativitet, åter och åter framlagt sitt aggressiva program. Detta program skulle aldrig ha kunnat ge anledning till missförstånd, om man fattat det bokstavligt och icke som en chifferskrift, till vilken man använde en mycket otillförlitlig nyckel, nämligen den egna lidelsen.
Felet var (så kan väl saken kortast formuleras), att man icke tog Hitler på allvar, det vill säga man tog kanske honom på allvar men icke vad han sade eller rättare: icke allt vad han sade.
[…]
Missförståndet var, såsom utvecklingen givit vid handen, katastrofalt.
Ty vad som kännetecknar denne estatiker, det är sannerligen icke känslolivets labilitet, icke idéflykten, icke sinnets rörlighet utan fanatismen, blickriktningen mot några få, orubbligt fasthållna föremål och tänkesättets fixa, målmedvetna, ensidiga och benhårda konsekvens.
[…]
För icke så få människor även utanför Tyskland är Hitler en besatt i ordets sannskyldiga bemärkelse, ett gudomligt eller demoniskt verktyg, han är ingen vanlig människa, han är trollkarl, profet eller gud; något övernaturligt utgår från denne man och sprider sig till hans åhörare som bävan och hänförelse. Jag har för egen del varit inne på dessa farliga och egentligen otillåtna tankevägar och vet sålunda av erfarenhet, att de icke leda till något, lika litet som man förklarar ett parapsykiskt fenomen genom att kalla det ockult.
Nej, att i detta sammanhang införa ett övernaturligt element är ingen förklaring, endast en beskrivning av det intryck Hitler gör och den sinnesrörelse han framkallar hos massorna och ytterst en omskrivning i påståendets form av samma fråga kring vilken vi här kretsat utan att hysa någon förhoppning att verkligen kunna lösa den.
Vad som emellertid för försöket att begripa Hitlers verkan med tillhjälp av dunkla och mystiska kategorier särskilt odiöst är icke dess oduglighet, utan dess skadlighet; ty det är ägnat att hindra både den politiska realismens bemödanden och den moraliska värderingen och alltför mycket stödja en historisk ödestro, vilken, hur lockande den än kan synas för trötta eller desillusionerade sinnen och hur mycken sanning den än kan innehålla, likväl tillhör de tänkesätt som icke få brukas på ett lättfärdigt vis, icke användas för att underblåsa tankelättjan och frita oss från plikten att prova, att döma på sakliga grunder och underställa våra åsikter och meningar samvetets, det praktiska förnuftets kontroll.
Ty också våra teorier, ja, till och med våra tycken, ha eller böra ha karaktären av sedliga akter, och det gäller att icke genom äventyrliga antaganden, som äga den farliga tendensen att transformeras till suggestioner, beröva dem deras mått av frihet. Vad som i dag avlockar oss ett till synes oförbindligt omdöme kan i morgon bli föremål för ett förpliktande val.
Också när det gäller en sådan sak som Hitlers verkan, få vi icke operera med en förklaring, som i ett givet ögonblick kan tänkas förlama vår vilja och binda våra händer.