Internetet är ju en oerhört kulig sak. Med tjänsten AbeBooks har jag just beställt Clinton Rossiter, Conservatism in America, 1962, från ett litet antikvariat i Tontitown, AR, 942 invånare, folktäthet 51,8/km², etc.
Jepp.
Att rangordna konst är nödvändigt, rätt och riktigt, vad gäller film särskilt som det finns så många ”kritiker” med låg panna, slängande armar och hår över hela kroppen.
Det finns en applikation i Facebook som man kan använda för ändamålet. Där brukar jag plocka om lite här och var efter hur jag för dagen känner det, men själva grundstrukturen är sig rätt lik. Så här ser det ut i dagsläget, med nuvarande erfarenhetsunderlag:
1. Metropolis (Lang, 1927)
2. Les Enfants du Paradis (Carné, 1945)
3. Stalker (Tarkovskij, 1979)
4. Solaris (Tarkovskij, 1972)
5. Fellini – Satyricon (Fellini, 1969)
6. Barry Lyndon (Kubrick, 1975)
7. Au hasard Balthazar (Bresson, 1966)
8. Paths of Glory (Kubrick, 1957)
9. Fanny och Alexander (Bergman, 1982)
10. De sju samurajerna (Kurosawa, 1954)
11. Smultronstället (Bergman, 1957)
12. L’Atalante (Vigo, 1934)
13. M (Lang, 1931)
14. Nostalghia (Tarkovskij, 1983)
15. Andrej Rubljov (Tarkovskij, 1966)
16. Play Time (Tati, 1967)
17. Vägvisaren (Kurosawa, 1975)
18. The Great Gatsby (Clayton, 1974)
19. Citizen Kane (Welles, 1941)
20. The Remains of the Day (Ivory, 1993)
21. Hable con ella (Almodóvar, 2002)
22. Mephisto (Szabó, 1981)
23. Mouchette (Bresson, 1967)
24. Z (Costa-Gavras, 1969)
25. Der Siebente Kontinent (Haneke, 1989)
26. Mon Oncle (Tati, 1958)
27. Att leva (Kurosawa, 1952)
28. Tristana (Buñuel, 1970)
29. Sunrise: A Song of Two Humans (Murnau, 1927)
30. Das Leben der Anderen (Henckel von Donnersmarck, 2006)
31. Brända av solen (Michalkov, 1994)
32. Vampirella (Wynorski, 1996)
Håller du på Hillary Clinton eller Barack Obama inför USA-valet?
- Det spelar ingen roll. Det bästa vore om de ställde upp tillsammans. Hillary är en väldigt skärpt dam. Det är kanske lugnast om hon vinner, och inte Obama. Han skulle nog inte klara sig länge, en svart man på presidentposten. De skulle mörda honom.
― Doris Lessing, skarp och obruten
Önsketänkande, förfalskande, sockervaddsaktigt abstraktionsdravel kan man ta del av här, om man vill utsätta sig för den plågan.
Att McCain blir republikanernas man tycks säkert. I morgon vet vi nog om hans motståndare heter Clinton eller Obama. Och i så fall vet vi nog vem som blir USA:s nästa president.
Nej, Stefan Jonsson. För det första tyder det mesta på att demokraternas kamp kommer att fortgå, utan ett avgörande nu i natt. Delegaterna delas ut mer proportionellt än i den republikanska kampanjen och i de flesta stater är det mycket jämnt. För det andra ”vet” vi inte att Clinton eller Obama skulle besegra McCain. Många nationella opinionsundersökningar tyder på motsatsen. Särskilt om man tar bort de ofta undermåliga mätningarna från medier som CNN och LA Times får man fram ett snitt som berättar om ett helt annat läge. Själv tror jag att Clinton skulle förlora mot McCain. Och att också Obama skulle få det svårt, även om han antagligen har en hygglig chans.
Och för att beveka sin politiska motståndare har Hillary Clinton och Barack Obama redan kompromissat bort sina bästa idéer.
Det är nu faktiskt väljarna de kompromissar med.
Sommaren 1984 höll det demokratiska partiet sitt konvent i San Francisco. Man stod inför en svår uppgift: att lyckas få Walter Mondale att besegra den sittande, populäre presidenten Reagan. Den 16 juli klev Mario Cuomo, staten New Yorks guvernör, upp på podiet för att hålla inledningsanförandet. Reagan hade tydligen, några dagar dessförinnan, upprepat sitt budskap om USA som ”a shining city on a hill”. Cuomo svarade med ”A Tale of Two Cities”, ett tal som kan läsas och ses här.
Cuomos uppmaningar till det demokratiska partiet att samla sig och motverka det chauvinistiska glittret och den nyliberalt influerade retoriken från det republikanska partiet med en kombination av solidaritet och verklighetssinne räckte inte till. Reagan utklassade Mondale i november med 58,8% mot 40,6% på det nationella planet.
Se talet. Och tänk på det, denna Super Tuesday, när John McCain, en direkt arvtagare till Reagan, kommer att säkra den republikanska nomineringen och därmed också skaffa sig en mycket god chans att bli USA:s näste president.