Jag är skeptisk till jämlikhet, därför att strävan efter utjämning innefattar strävan efter förytligande, förtunning ― i slutändan civilisatorisk anemi. Demokrati betyder traditioner, institutioner, frihet, ansvar, stabilitet, fred.
En mer primitiv taktik än att utnämna en andlig, intellektuell och politisk motståndare till nazist kan man knappast tänka sig, åtminstone om personen ifråga var aktiv antinazist under krigsåren och dessutom är död sedan nästan 50 år. Själva etikettpåklistringen garanterar ett genomslag ― och man blir behagligt befriad från sordinerande dygder som logisk argumentering, hederlig citathantering och vanlig enkel läsförståelse.
Detta apropå en recension (Aftonbladet 2/7) av den Bertil Malmberg-antologi i redigering av Peter Luthersson och Anders Mortensen, Diktaren i sitt sekel, som utgavs på Atlantis förlag i maj. Recension var förresten en alltför hedrande term ― pamflett eller propagandastycke passar bättre. Man kunde tro att den var skriven av någon ung och just därför mindre vetande person, men upphovsmannen, Gunder Andersson, är märkligt nog 63 år gammal. Vilket förklaras av att han tillhör en kultursidestradition som sedan många år bedriver ett avancerat experiment för att försöka svara på frågan om hur länge man kan utsträcka en pubertet.
Till saken hör, skulle jag tro, att Karl Vennberg, Aftonbladets kulturredaktör i 18 år, utsätts för förgörande kritik i antologins förord. Detta har skribenten tydligen inte kunnat svälja, för han ignorerar fullständigt frågan om Vennbergs nazistiska dikter och satsar istället all sin kraft på att gegga ned Malmberg. Löjligast blir det när Andersson försöker återplacera Malmberg i just den historieskrivning som Peter Luthersson så grundligt ifrågasatt ― samtidigt som han låtsas att Lutherssons för svensk litteraturforskning så revolutionerande resonemang om litterär modernism inte existerar. Skribenten samtalar med luften.
Anklagelsepunkterna mot Malmberg är bl.a. dessa: han ska 1) 1919 ha nickat ”gillande inför morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht”, han ska 2) 1923 ha varit en våldsam beundrare av Adolf Hitler, han ska 3) 1937 ha gratulerat tyskarna till deras ledare och han ska 4) ha i storsvenskt vansinne 1940 propagerat för att från Nazityskland annektera Norge och Danmark. Ett av dessa påståenden är till viss del sant. Resten utgörs av förfalskningar så grova att de måste bero på mer än illvilja: troligen har Malmbergs högt sofistikerade prosastil blivit för komplicerad för Andersson.
1) Malmberg nickar knappast gillande inför morden. Han kallar dem ”upprörande”.
2) Ja, här visas viss entusiasm för Hitler (därför att han erbjöd ett skydd mot den radikalvänster som inspirerade av det ryska exemplet ville införa proletariatets diktatur).
3) Märkligt påhitt. Artikeln handlar om nazismens radikalitet, dess ungdomskult, inte om ”tyskarna”. Den tar ungdomskultens anspråk på allvar, erkänner vissa förtjänster och landar just därför i en förintande kritik av nazismens själva kärna.
4) Den grövsta förfalskningen av dem alla. Talet handlar om Gustav II Adolf och hans expansionistiska krig mot katolicismen. Malmberg tar avstånd från en sådan expansionism och kritiserar den storsvenska krigsromantiken. Istället framhåller han Gustav Adolfs gudomliga inspiration som ett exempel värt att efterbilda i det rådande tidsläget, då Sverige enligt Malmberg snart skulle få komma att strida för sin andliga frihet. Redan av talets rubrik, ”Blott sakens helighet tvingar svenskarna till historiska avgöranden”, kan man ju utläsa vad det handlar om. Det Andersson skildrar som storsvenskt vansinne, en uppmaning till anfallskrig och nazistisk kollaboration är alltså i själva verket en appell för det rätta och heliga i ett försvarskrig ― mot nazismen! Med tanke på att den vid den här tiden stod på höjdpunkten av sin makt och att Malmberg tycks ha trott att ett sådant krig var förestående är det dessutom ett oerhört modigt tal, med vilket han förmodligen riskerade sitt liv.
Det finns förvisso en del skumheter i Malmbergs förhållande till nazismen. Vid sidan av förlöpningen från 20-talet rör det sig framför allt om en artikelserie i Dagens Nyheter 1936, senare publicerad i bokform som Tyska intryck 1936. Det är totalt sett en ambivalent bok, även om den tar entydigt avstånd från nazismens kränkningar av människovärdet. Ett besök i Dachaus koncentrationsläger uppbådade hans humanitet och tycks ha väckt starka skuldkänslor: en lång svit i Sångerna om samvetet och ödet (1938) handlar om hur hans tidigare determinism besegras av samvetskänslorna, om hur ett ansvarsmedvetande växer fram. Samma år påbörjade han det antinazistiska skådespelet Excellensen, som senare blev film och då drabbades av censuren.
Anderssons idé om en opportunistisk omvändelse är alltså falsk, också den. Malmbergs tal till judenhetens försvar på en operasoaré 1943, som har ett mänskligt-humanistiskt djup som slår det mesta, åtminstone allt som sades i Sverige, utgör således kronan på ett verk och inget annat.
Man kan för övrigt jämföra Malmbergs övertramp med dem som radikalvänstern gjort från Lenins dagar via Stalin, Mao och Pol Pot och vidare in i vår tid. De bleknar till obetydlighet i konkurrensen. Det fanns hos Malmberg en ansvarstagande och nobel humanitet som saknades och saknas hos moralförnekande marxister. Ur Sångerna om samvetet och ödet:
Det sinnets lugn där ingen vrede brinner
kan hemligt dig försimpla och förhärda.
Du får ej bli så vidsynt att du finner
förmildringsgrunder för det avskyvärda.När våldets heros, när ”den starke mannen”
låter sin hänsynslösa piska vina
― se till, att ej du glömmer offrets pina
av idel iver att förstå tyrannen.