Flykten från ankdammen

Litteraturteorin är vägen till insikten att litteraturen inte har något enhetligt väsen och således inte heller någon teori.

Ur Horace Engdahl, Meteorer (1999; 2003)

Detsamma kan nog sägas om samhället och samhällsteorin.

De valde det trygga:
att tjäna en slant till hyran och maten,
att nita och bygga
och tro Politiken och möjligen Kraten
och lita för resten på framtidsstaten.
Ack ja, de är frälsta och fasta i tron
på evolution
och på revolution
och massornas marsch över regnbågsbron
mot framtidens riken
i takt med den gälla godtemplarmusiken
och tidningsbasunernas skrällande ton.
Det är så oändligt mycket de vet:
att Marx var sanningens enda profet,
att arbetarmord är ett vämjeligt brott
och att borgaravrättningar bara gör gott,
att Gud och polisen belagts med blockad,
att en tidsenlig skald inte rimmar en rad
och att Edens adressort är Leningrad,
att krig för ens land är massmord och slakt
och inbördeskrig är en helig akt,
att kultur är förfall, vi ska räddas ur
av en högkulturell proletärkultur ―
et cetera, fram till den sista tesen
i sovjetryska lilla katkesen.

Sten Selander om 30-talets totalitärt inspirerade socialism (En dag, 1931)

Gunnar Ekelöf och Bertil Malmberg — det finns mycket som förenar våra två kanske främsta 1900-talsdiktare. För båda var dikten ett medel i en utvecklingsprocess, något de använde för att leta reda på sin egenart, för att loda djupt ner i jagets brunn. Skillnaden är att Ekelöf kastar slängkappan och gestaltar sig utifrån sin nakenhet. Han tänker sig inte en publik, att någon ska se honom; han rafsar ner sina dagboksanteckningar för att ”få det ur sig”. Malmberg är medveten om publikens närvaro och agerar därför påklädd — han vill kommunicera och suggerera, med sin jämförelsevis överlägsna stilkänsla. ”Det är inte konstverket man gör”, skrev Ekelöf. ”Det är sig själv”. Malmberg skulle ha svarat: ”Det är genom konstverket man gör sig själv”.

Socialismen är ett hjärta utskuret ur ett bröst. Liberalismen är en hjärna utskuren ur ett huvud. Konservatismen vägrar att skära i människan.

Socialismen förnekar historien, vill bryta med den så att ett oavhängigt lyckorike kan uppstå. Därför dess oerhörda brott. Den som förnekar historien förnekar erfarenheten, moralen, de genom sekler traderade mänskliga insikterna.

Om detta, och lite annat, handlar den här dikten av Gunnar Ekelöf — även den ett hugg mot folkhemmets rotsystem. Jag tror jag man kan säga att den är konservativ i ideologisk mening. (Färjesång, 1941.)

Felet med humaniteten är ansiktet i lönndörren.
Felet med slummen är dess mänsklighet.
Felet med renheten är de smutsiga fötterna.
Felet med smutsen är barnasinnet.
Felet med idealismen är materialismen
och omvänt. Ni felögda,
ni som mot smutsen sätter hygien,
mot nöden folkhem och mot krig ett aldrig-mera-krig
eller en annan, död konflikt:
Ett rike av materia fecalia
som alla har sin plats i koproliten,
en infernalisk sällhet,
emot ett rike av trianglar och kvadrater
som alla har sin plats i diamanten,
en himmelsk nöd.
Det finns en skönhetsfläck i allt,
det enda verkliga jag sett:
Jag håller mig till den.

Försöker fullborda en essä om Bertil Malmberg och hans bortglömda men på sin tid omtalade 30-talsdikt. 1935 gjorde han braksuccé genom att i långsamt framskridande fyrradingar gestalta västerlandets ödesbestämda undergång (Dikter vid gränsen) ― hans andra och egentliga genombrott som diktare. ”Det skönaste som skrivits på vårt språk under detta århundrade”, skrev Sten Selander i sin recension.

1936 besökte han Nazityskland, dit han var utsänd av DN för att skriva en längre artikelserie. Som f.d. Münchenbo (1917-28) var han osedvanligt lämpad för uppdraget. Men hans bedömning av det nazifierade Tyskland var spekulativ och i högsta grad ambivalent ― där fanns en del som måste tolkas som totalitärt medlöperi. Främst imponerades Malmberg av ”Tysklands återvunna utrikespolitiska auktoritet” (detta var före annekteringen av Sudetlandet och Österrike, men efter intåget i det avmilitariserade Rhenlandet).

Ett besök i Dachau tycks ha fått Malmberg att börja komma till klarhet om nazismens ondska ― i den skildringen, som sagts vara den första av ett koncentrationsläger på svenska, uppbådades hans humanitet.

En tid efter återkomsten till Sverige kom Malmberg in i en personlig kris: han upplevde sig som omänsklig och förljugen och fick ett behov av moraliska regler för sin fortsatta livsföring. Så tillkom samlingen Sångerna om samvetet och ödet, och det var om en dikt i den jag hade tänkt tala. Boken har ofta missförståtts ― främst p.g.a. Malmbergs samtidiga beröring med Oxfordgrupprörelsen (senare Moralisk upprustning), som många såg som en gräll och allmänt suspekt frälsningsrörelse (vilket också Malmberg kom att göra när hans kris var över). I själva verket finns här en rad dikter av mänskligt och psykologiskt djup.

Diktsamlingen handlar i mycket om Malmbergs sökande efter en utåtriktad, genuin humanitet ― en reaktion på den passiva egocentricitet som låg bakom den visionära undergångsfilosofin i Dikter vid gränsen. Som ett led i detta anslöt han sig till det kristna kärleksbegreppet. Men han kände också behov av att markera avstånd ― det fanns troende, tycks han ha menat, vars ”godhet” var lättvunnen, ytlig, naiv, oförmögen att mobilisera motstånd mot den ondska som vid den här tiden reste sig i världen. Troligen var det Hitlerregimens brott som Malmberg tänkte på när han skrev den näst sista raden i dagens dikt, men den är ju mycket allmänt hållen. Själv får jag associationer till den air av pacifistisk godtrogenhet och falsk humanism som utgår från vissa socialister i detta land ― sådana som hånflinar åt George W. Bushs ”svartvita synsätt” när han kallar Nordkoreas diktator ondskefull.

Ur Sångerna om kärleken

IV

Men när du kallats likt en ö ur havet
att se din Gud och älska dina bröder
― giv akt, att icke själva kärlekskravet,
förvanskat, oförstått, din eld föröder.

Ty icke endast gods och jordisk lycka
― nej, icke blind och självisk lust allena
förstumma hjärtats röst och undanrycka
den gräns som skiljer dig från det gemena.

Det finns en kärlek som ur svaghet stammar,
okrigisk ― tolkad av den fromma sucken
― en kraftlös kärlek, vilken aldrig flammar,
med kvalmig sötma vekligt genomdrucken.

― En kärlek som vill dölja och förlåta
det oförlåtliga ― vill skonsamt skyla
det uslas verklighet, det ondas gåta,
som tror sig varm men som är idel kyla.

Visa mig en politisk ideologi vars företrädare tror att de förespråkar strikt koherens och kylig rationalitet och jag ska visa dig helvetet runt hörnet.

Roland PM om förnuftdyrkarnas kritik

Jag har flyttat bloggen för att kunna använda den med det utmärkta publiceringsverktyget WordPress. Gamla inlägg och kommentarer följde med i flytten och finns nu här. Efter några dagars pillande och trixande ser det mesta, om än inte allt, ut som det ska. Du som läser bloggen med rss-läsare måste mata in de nya uppgifterna nedan.

Ny adress: www.lidaker.se/ankdammen
Adress till rss-feed (inlägg): www.lidaker.se/ankdammen/?feed=rss2
Adress till rss-feed (kommentarer): www.lidaker.se/ankdammen/?feed=comments-rss2

När man kommenterar måste man numera fylla i sin e-postadress (som inte visas offentligt). Annars ska det mesta fungera som förut.

I övrigt kan jag meddela att skrivkrampen troligen är på väg att släppa.

Om den välfriserade John Kerry blivit president hade han försvarat sin plats i den här frågesporten (kräver Macromedia Flash Player). Undertecknad vill inskärpa att han snittar på fem av sju.

Till de folkhemske

Av hänsyn till de estetiska kraven
(som också är ändamålsenlighetens)
har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.
Över de öde skogarna sträcker sig alltså förstaden.
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska barn
(aldrig berörda av människohänder)
medan i rotationsparasoller omkring dem
strängt avlönade barnkammarjungfrur svävar.
Varje dag blir det kväll och könlösa vitaminarbetare
kommer i årsklasser avtalsvis svärmande hem
till sitt privatliv, Svea, hormonernas drottning
noga vaktad av förtroendeingivande utkastare.

Och det blir natt och tyst. Bara sophelikoptern
surrar i sakta mak från port till port
förd av en framtida utstött, en anarkist och poet
livdömd att bortskaffa allt fantasisnusk.
Den liknar på avstånd en jättelik svärmarfjäril
brummande framför morgonens klase av skär kaprifol
högt, o högt över härliga frisksportarskogar
där aldrig mer någon luffare någonsin luffar.

Gunnar Ekelöf, liberal humanist, genomskådar folkhemspositivismen (Non serviam, 1945).

Läs gärna David Anderssons insiktsfulla Poeten och sophelikoptern. Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen (Atlantis, 2004).