Flykten från ankdammen

Det har varit lite tyst här på sistone, som det ju blir ibland. Jag har jobbat en del och för övrigt saknat inspiration; kanske kommer den med det nya året.

Dagen till ära citerar jag en Bertil Malmberg-dikt ur Men bortom marterpålarna (1948). Som så många i hans författarskap infångar den en stark upplevelse av det förutbestämda i livets gestaltning och det obevekliga i tidens gång, av att händelseförloppet långsamt vrider sig under människans hjälplösa fötter. Den förtjänar att reflekteras över en stund.

Icke jag har att förneka

Icke jag har att förneka,
att bejaka.
Skeendet förnekar
eller bejakar mig.

Och två ord sammanfatta det hela:
Tumskruv. Vridscen.

Gott nytt år!

PM Nilsson skriver om Per Ahlmark under den lyckade rubriken ”Mannen som välte Sveriges Berlinmur”.

Jag tror jag ska gå och rulla lite mikrofilm igen och läsa vad som egentligen skrevs efter Vänstern och tyranniet 1994. Det kan bli intressant läsning. Enligt de delar av debatten som finns med i den andra upplagan av boken verkar det som att de anklagade försökte sig på en personangreppskampanj av sällan skådat illasinne, som dock inte fick samma fäste efter kommunismens fall och Ahlmarks svårvederlagda, faktaspäckade polemik. Lars Gustafsson skakade på huvudet:

Vad har då Per Ahlmark gjort som är så fult?

Han var genuin och omutlig demokrat i ett ofta halv- och ibland odemokratiskt etablissemang. Torgny Segerstedt fick erfara redan på sin tid att det finns enklare saker att syssla med i ett land vars förhållande till utanförvärlden präglats av en märklig blandning av självförgudning, räddhågsenhet, isolationism och inte minst ett magnifikt oförstående inför vad som skett där, vad det inneburit och vad som stått på spel.

Samma sak gällde Herbert Tingsten och Ingemar Hedenius när kritiken mot den västerländska samhällsmodellen stegrades till avståndstagande. Ahlmark är det senaste exemplet, är han det sista?

Ibland känner man att man inte har något väsentligt att säga, och då säger man inget.