Flykten från ankdammen

Poeten Lars Gustafsson får mig att rent kroppsligt begripa vad frihet är.

Ur Eric Pauli Fylkeson, Nästa liv, tack (2005; SvD-recension här)

Jag var på årsmöte i Bertil Malmberg-sällskapet idag, där Eric Pauli Fylkeson medverkade med en blandning av föredrag och uppträdande. Jag minns inte vad han sa i alla delar – jag skulle ha fört anteckningar – men det var insiktsfullt. Med intensiv närvaro strödde han ut sina intryck av Malmberg och berättade om sin relation till hans livsprojekt, som han har integrerat i sitt eget. Eller som i högsta grad liknar hans eget – jag vet inte hur det faktiskt förhåller sig. Av någon anledning har jag aldrig läst annat av Fylkeson än det han skrivit om just Malmberg. Jag har helt enkelt inte sett eller hört honom omtalas särskilt ofta. (Men det ska det bli ändring på – jag inhandlade de två böcker han hade med sig till försäljning. Ett startkapital.)

Jag gissar att inte särskilt många av mina läsare vet vem Malmberg var. Jag vet för övrigt inte hur många som ens är litteraturintresserade – jag har ju mest skrivit om politik. Inte heller vet jag hur jag ska sammanfatta Malmbergs verk i några meningar. Den som slår upp Nationalencyklopedin lär inte få en aning om vad det handlar om – Ingemar Algulins lilla artikel är en ganska gräslig uppvisning i titeluppräkning: ”de här diktsamlingarna skrev Malmberg, bla bla bla, och han har också utgivit memoarer och en minnesteckning”. Vidare har Sven Delblanc skrivit en upprörd krönika om Malmbergs ungdomspoesi i Den svenska litteraturen, där också Anders Palm medverkat med en synnerligen oförstående liten snutt om hans sena, ”modernistiska” lyrik.

Nej, läs istället Werner Aspenströms minnesteckning från 1987 eller ännu hellre Bengt Holmqvists förord till samlingsutgåvan Vem spelade mig? från 1989, 100 år efter Malmbergs födelse. Eventuellt intresserade kan också besöka min hemsida. Mycket är där omoget, men det räcker kanske till att få ett hum.

Bertil Malmbergs beundrarskara är inte stor, men den är beundrande. I ett sammanhang som jag inte minns talar Malmberg om en ”orden av ensittare” – det är väl också en bra beskrivning av det sällskap som vill föra hans verk vidare. Fylkeson menade att antingen läser man inte Malmberg alls eller så läser man allt av Malmberg. Och de flesta läser tyvärr inte Malmberg alls.

Det talades om framtidsmöjligheterna, dvs. hur man ska kunna få upp intresset för hans författarskap. Det ska tydligen utges en första volym Malmbergiana och i höst (tror jag) utkommer Peter Luthersson och Anders Mortensen med en bok Malmbergtexter. Sådant är naturligtvis mycket välkommet, men kanske är den tid förbi då man kunde ändra på saker och ting i den litterära kanon. Offentligheten är fokuserad på samtiden – gångna tiders litteratur kan litteraturvetare syssla med. Och avhandlingarna kan man sedan sortera in i bibliotekshyllorna – prydligt, snyggt och framför allt tyst. Säkert förtjänar många avhandlingar också just detta öde.

Men det var Fylkesons anförande det skulle handla om. Han strödde som sagt ut lite allt möjligt. Han talade om en gammal bekant och ungdomsbrottsling som senare tog livet av sig. Denne hade lärt sig hela Malmbergs dikt ”Dårarna” utantill. Alla 36 stroferna, sa Fylkeson.¹

Att människor i ”samhällets utkanter” kan känna sympati för Malmberg är inte märkligt – han kom att befinna sig där själv och lärde sig att hysa stor ”respekt för det avvikande”. Som drog- och alkoholberoende skrevs han ofta in på avgiftningskliniker och vilohem av olika slag. Just ”Dårarna” handlar om fyra intagna på Konradsbergs hospital i Stockholm (som senare blev Rålambshovs sjukhus, som senare blev Lärarhögskolan). Dessa fyra dårar var en gång ”normala”, men

lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,

att bygga åt sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.

Det projektet hade också varit Malmbergs eget – när verkligheten blev outhärdlig på 10- och 20-talet hade han i symbolistisk anda konstruerat sig en egen skönhetsvärld (åskådliggjord främst i Orfika från 1923). ”Dårarna” är ett avsked till detta projekt, det handlar om dess yttersta, förskräckande konsekvenser – dårskapet, det fullständiga avskärmandet av individen från omvärlden.

Vad mer tog Fylkeson upp? Han citerade ur en rad egna dikter som handlar om Malmberg. Han berättade också att han brukade läsa honom varje morgon istället för tidningen – varje dag gav ett nytt perspektiv. Han berömde Malmbergs dikt ”Vildaste flickan” (Klaviatur, 1955), som med makalös precision beskriver en flickas känslor under det att hon onanerar. Och han avslutade med att spela upp en inläsning till musik av dikten ”Vem drömde mig?” (också i Klaviatur), som gjordes till en balett i Uppsala och gavs ut på cd någon gång i början av 90-talet.

Med denna dikt lät Bertil Malmberg avrunda sitt lyriska författarskap. Den sammanfattar också, bättre än jag själv kan göra, vad hans verk egentligen handlar om: identitetsundran och identitetslöshet. Som synes fick han aldrig svar på sina frågor.

Vem drömde mig?
    Vem spelade mig?
        Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?
    Vem iklädde sig min skugga?
        Vem ropade ”jag” genom min mun?

¹ Fast egentligen är de, minsann, 37.

Läser just nu Carl-Henning Wijkmarks essäbok Samtiden bakom oss, som jag ska recensera för Horisont (Agnes hade några funderingar om boken ifråga häromdagen; SvD-recension här).

I sin diskussion om svensk appeasementattityd tar Wijkmark upp ett par varningens ord av Bertil Malmberg, som inflöt i dennes diktsamling Sångerna om samvetet och ödet från 1938. (Han felciterar visserligen, men det är av mindre intresse här.)

Denna diktsamling var ett resultat av Bertil Malmbergs kanske mest radikala projekt: hans beröring med Oxfordgrupprörelsen/MRA, en kristen sammanslutning med sekteristiska drag som ville rädda världen genom att underställa individen ett antal stränga krav: ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Bara några år tidigare hade Malmberg besjungit västerlandets ödesbestämda undergång i den delvis magnifika Dikter vid gränsen. Nu bytte han fot från deterministisk pessimism till moralistisk aktivism.

Beröringen blev kortvarig och kritiken var ganska oförstående – främst, skulle jag tro, därför att Oxfordgrupprörelsen betraktades som ganska suspekt i det officiella Sverige. ”Oxfordintermezzot” kallade Gunnar Ekelöf saken i sitt inträdestal över Malmberg i Svenska Akademien.

Hursomhelst, det kristna engagemanget gav en hel del moraliskt och historisk-biografiskt om än inte alltid estetiskt intressanta resultat. Dagens dikt är en av ytterst få av Bertil Malmberg som har en direkt samtidstillvänd aspekt. 1938 var Münchenöverenskommelsens år: Neville Chamberlain viftade med ett papper i vinden och proklamerade ”fred i vår tid”. Den ”iver att förstå tyrannen” som Malmberg kritiserar är nog först och främst hans egen, men den kan också läsas som demokratiernas undfallenhet inför nazidiktaturens anspråk.

Något att tänka på för pacifister och andra som än idag relativiserar förtryck och anser, mer eller mindre direkt, att man ska gå härskarna till mötes.

Ur Sångerna om kärleken

V

Väl har du plikt att bryta dina trånga,
stängande cirklar, rätt att eftersträva
klarhet och frid, men du får icke kväva
det vredesmod som lågar mot det vrånga.

Det sinnets lugn där ingen vrede brinner
kan hemligt dig försimpla och förhärda.
Du får ej bli så vidsynt att du finner
förmildringsgrunder för det avskyvärda.

När våldets heros, när ”den starke mannen”
låter sin hänsynslösa piska vina
– se till, att ej du glömmer offrets pina
av idel iver att förstå tyrannen.

Kan sådan orätt du med saktmod skåda,
då är till nederlag din klarhet vorden,
då är den frid du vunnit dig till våda
– en stötesten, en styggelse på jorden.

UPPDATERING 30/4 kl. 01:56

Peter Björkman citerar och kommenterar också han en dikt ur nämnda diktsamling och -svit.

I och med att moderaterna gått åt vänster har det uppstått ett antal väljare utan parti i svensk politik, som partier utan väljare kan försöka locka till sig. Men centern som ett nyliberalt parti? Hur trovärdigt känns det?

Stefan Ruthström hade för några dagar sedan ett mycket välresearchat och tänkvärt inlägg om ”peak oil”, dvs. att oljeproduktionen i världen inom kort kan komma att nå sin topp, för att sedan stadigt minska – med oförutsägbara men troligen mycket stora konsekvenser för världsekonomin och välfärden.

* * *

Andrew Sullivan menar i The New Republic att det råder ideologisk förvirring bland USA:s konservativa. Han drar en gräns mellan ”conservatives of faith” och ”conservatives of doubt”.

De förra tror på orubbliga och universella judisk-kristna värden och vill använda skattepengar och andra medel för att främja dem. Vetenskapen måste kringgärdas av den kristna tron, aborträtten ska regleras av staten, det ska finnas en moralisk komponent i det offentliga utbildningsväsendet, äktenskapet är en heterosexuell anordning osv. President Bush hör hit.

De senare tror inte på någon allmängiltig moralsyn utan förespråkar en skeptisk och försiktig hållning hos politiker i sådana frågor. Staten ska inte intervenera i privatlivet, den ekonomiska makten ska ligga hos den privata sektorn och de respektive staterna ska ha omfattande självbestämmanderätt. Dessa ”tvivlets konservativa” har fått se sitt inflytande minskat på sistone.

DN har varit en sakrosankt tidning, knappast aldrig granskad, i Sverige evigt lovsjungen. Men sedan en tid tillbaka finns det en blogg, spectator.se […]. I en krönika av Stefan Jonsson på DN Kultur utpekas denna enstaka röst i cybervärlden som ett direkt hot mot åsiktsfriheten. Bloggen kallas av DN-krönikören för SS (Stockholm Spectator) för att riktigt nagla fast bloggskribenterna vid skampålen… SS… Jisses, vad obegåvat och puerilt. Stefan Jonsson skriver att på bloggen förekommer utlänningar, till och med amerikaner och de bråkar så att alla på DN i fortsättningen aktar sig för att slarva. Ja, han skriver så, Stefan Jonsson.

Hur en ensam bloggröst som ur ett mediakritiskt högerperspektiv går granskande tillväga så till den milda grad kan få DN Kultur ur balans är obegripligt, men det måste kännas ovant med denna påle rakt in i dödköttet, detta gruskorn i den stora DN-stöveln. Jätten haltar och får ont.

Den mycket läsvärde Kurt Lundgren ryter till om Stefan Jonsson-artikeln

Man drabbas av en känslomässig konflikt efter att ha läst Stefan Jonssons hatchet job i dagens DN Kultur. Först blir man förvirrad – vad är det han bölar om? Tror han verkligen på allvar att svenska journalister skriver ”oberoende” om USA?

Sedan blir man förbannad. Sedan vill man skratta mycket högt. Sedan läser man artikeln igen och märker att hormonerna sätts i våldsam rörelse av vad som faktiskt står där. Det här bör vara det smutsigaste som skrivits i svensk media på länge (åtminstone sedan januari).

Jag vet inte vad som är mest ohederligt med hans artikel. Är det dess svepande, icke-specifika mumlande om en extremhögerkonspiration? De flesta nyckelorden finns med: nykonservatism, fundamentalliberalism, republikanska partiet, högerreaktion, Per Ahlmark, George Bush (han glömde dock McCarthy).

Är det att han reducerar Michael Moynihans briljanta kritik av vänsterns Sartrekult till någon slags etikettpåklistring?

Nej, det vidrigaste av allt är att han med berått mod utmålar Spectator som nazibesläktade – något slags fascismens förtrupper. Jag skojar inte. Naturligtvis säger han det inte rakt ut, men det kan inte råda några tvivel om vad han syftar på när han förkortar Spectator till ”SS”. Eller vilka paralleller han drar med den avslutande meningen:

SS har ett mörkare uppdrag som också det är av gammalt märke: att skrämma journalister och intellektuella till självcensur och tystnad.

Och samtidigt vågar han påstå att det är Spectator som ägnar sig åt ”guilt by association”! Så stavar man till hyckleri. Och med sådana metoder upprätthåller man den provinsialistiska vänsterdominansen på Sveriges mest inavlade kultursidor.

Som ni kanske märkt har mina inlägg varit relativt korta och relativt fåtaliga på sistone. Det beror inte på att jag tappat sugen eller planerar att lägga ner bloggen eller något liknande. Det beror på två saker. För det första har jag svårt att skriva inlägg av typen ”Idag var jag ute och cyklade med Ragnar” eller ”Guuud vad det är härligt att leva” eller ”Läs det här”.

Jag startade den här bloggen som någon sorts socialdemokrat. Jag kallade mig ”höger” men ansåg nog att (s) hade rätt i själva systemfrågan. Den som följde min USA-rapportering minns kanske att jag ganska entusiastiskt stödde John Kerry. George W. Bush var huvudsakligen ond. Jag var i själva verket beroende av ett ganska provinsiellt vänsterperspektiv.

Men det sätt på vilket USA-valet skildrades i Sverige fick mig att undra över en del saker. Man kan nog säga att min världsbild ruckades. Hur kunde det komma sig att ingen fattade vad valet handlade om? Varför inplacerades allt i myter? Jag började söka efter motbilder.

Det andra skälet till att mina inlägg varit korta och fåtaliga på sistone är alltså att jag befinner mig i en period av kunskapsinhämtning. Jag anstränger mig för att förstå hur Sverige, svensk politik, svensk media, svensk kulturdebatt osv. verkligen fungerat under 1900-talet – och vad detta berott på. Det är stimulerande att lägga pusselbitarna på plats.

Jag ska skriva om mina insikter när jag känner att jag är mogen. Men jag vill gärna tipsa om en av de skrifter som så att säga presenterar en annan historieskrivning än den offentliga: Ulf Nilsons Sverige: sluten anstalt, som slår hårt mot både socialdemokraterna och det Wallenbergdominerade näringslivet.

Därför censurerades den också av de svenska bokförlagen – inte därför att den var dålig utan därför att den var utmanande. Som tur är kan den läsas på nätet (pdf; observera att manuset inte är korrekturläst).

SVT-journalisten Lisa Carlsson, som redan under presidentvalet utgick från en välfärdsvänstrig provinsialism i sina reportage (se här och här), har varit i farten igen. Nu har hon påstått att det råder bibliotekskris i USA, vilket, som Roland Poirier Martinsson visar i Expressen, är fullständigt falskt. Denna typ av USA-journalister är vanliga i svenska media, även om de sällan är lika övertydliga som Carlsson: en sorts socialstatens hantlangare i utanförvärlden.

Jag fick för mig att göra lite listor. Högst subjektiva naturligtvis (det går inte att göra objektiva listor). Och med liberal menar jag inte nödvändigtvis folkpartistisk (men man får ta vad som finns när det gäller den första listan). Säkert är det någon jag glömt.

SVERIGES FEM BÄSTA LIBERALA LEDARSIDESSKRIBENTER, KOLUMNISTER OCH KULTURSIDESSKRIBENTER (SOM HUVUDSAKLIGEN ÄGNAR SIG ÅT POLITIK I VID MENING)

1. Per Ahlmark, Dagens Nyheter
2. PM Nilsson, Expressen
3. Per Svensson, Expressen
4. Per T Ohlsson, Sydsvenska Dagbladet
5. Ulf Nilson, Expressen

SVERIGES FEM BÄSTA LIBERALA BLOGGAR

1. Stockholm Spectator
2. JohanNorberg.net
3. Sänd mina rötter regn
4. Henrik-Alexandersson.se
5. Alicio i Underlandet

Håkan Jacobson om idétorkan i Maktpartiets broilerfabrik:

När jag har talat med personer i olika SSU-toppar (inklusive personer i Shekarabis närhet) brukar de ofta framhålla att ”vi ska stärka den ideologiska diskussionen i SSU”.

”Intressant”, svarar jag. ”Vilka böcker läser ni då? Vad har ni för favorittänkare nu?”

Jag frågar inte av illvilja utan av ren nyfikenhet. Den svenska socialdemokratin är ju sprungen ur marxismen, men det var länge sedan Karl Marx var en huvudfigur i partiet som gjort pragmatismen till sin ledstjärna.

SSU:arna brukar titta på mig med något slags fåraktigt uttryck i ansiktet. Läser? Tänkare?

”Alltså, vi ska diskutera de olika frågorna, vad vi tycker och så”, är ett inte alltför ovanligt svar på min fråga.

Är det någon av mina kära läsare som behärskar xhtml? Kan denna kära person i så fall skicka ett mejl till mig (alternativt svara på detta inlägg) och förklara hur jag ska göra för att Googlesökrutan här till höger ska vänsterjusteras? Den insisiterar som synes på att lägga sig en liten bit till höger i kolumnen. Jag har testat allt, dvs. allt jag kan, dvs. inte så mycket, dvs. inte allt. Den här lilla defekten irriterar mig.

Bifogar förtydligande grafik:

För ett par veckor sedan upptäckte jag tidskriften DSM (Debatt Sanningssökande Mediakritik), som ägs, utges och redigeras av Jan Gillberg och aldrig omtalas i media annat än när man publicerar den årliga opinionsbildarlistan.

DSM vill ”säga det som sällan sägs men som borde sägas”, vilket innebär ett istadigt motstånd mot svensk samhällsutveckling och offentlighet. Efter att ha lånat ett par årgångar på biblioteket och ögnat igenom dem tycks mig kompotten vara blandad: en del dumskalliga konspirationsteorier och oskarp kverulans, men också en legitim och befriande kritik av det sossefierade Sverige.

Till det senare hör en ytterst läsvärd intervju från 2003 med DN:s förre chefredaktör Hans Bergström, som handlar om hur Sverige i hans ögon utvecklats till en enpartistat:

Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt koncensussamhälle, där utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka. Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att stoppa någon. Det finns betydligt subtilare metoder – vilka som kan komma ifråga för olika tjänster, vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.
Man får när det gäller demokrati modell Sverige inte glömma att det inte bara handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point of no return.

Sensationella åsikter för att komma från en person som bossat över Sveriges ”ledande” tidning. Hur reagerade övriga svenska media? Inte alls.

…det går raka linjer mellan ledningen på Sveriges Television, regeringskansliet och partihögkvarteret på Sveavägen.

Anders Carlgren i SvD om det socialdemokratiska nätverk som kontrollerar SVT

Framför allt har radikalfeminismen i princip samma ambition som marxismen att ge en total, allomfattande teoretisk förklaring till rådande maktförhållanden och därtill hörande förtryck av den underordnade delen av samhället. Kapitalismen motsvaras här av patriarkatet. I båda fallen handlar det ytterst om våld och utsugning. Detta fastslås som en självklar utgångspunkt för samhällsanalysen, vars enda uppgift följaktligen blir att finna passande belägg för den redan intagna totalförklarande teoretiska positionen. Den marxist-feministiska analysen förutsätter alltså vad som skulle bevisas – ett klart brott mot den vetenskapliga forskningens huvudregel.

Nils Elvander klargör vissa saker i Dagens Nyheter