Flykten från ankdammen

Sällan har väl kulturvänsterns moraliska, intellektuella och estetiska korruption blivit så tydlig som i dagens Expressen, där Magnus Carlbring försöker härma Göran Sonnevis 40 år gamla dikt ”Om kriget i Vietnam” – och sällan har den väl tett sig så patetisk.

Sonnevis dikt, som första gången publicerades i BLM 1965:3, fick en egendomlig laddning hos den unga generation som snart skulle ta över på parnass och kultursidor. Den tycks ha framstått som något av en nationalsång eller åtminstone en programförklaring – behändigt sammanfattade den vad ungefär alla vänsterintellektuella kände, de må sedan ha varit FNL-kommunister som Sonnevi eller inte.

Denna överskattade dikt smälte samman en sorts snövintriga naturimpressioner med den via svensk media förmedlade upplevelsen av ”USA’s vidriga krig i Vietnam”, som enligt Sonnevi utkämpades ”för en feodal frihets skull”, dvs. för den marknadsekonomiska demokratin. Andra skojiga rader är de om att ”Den svenska / ekonomin dödar numera / inte många, i varje fall / inte här i landet”, dvs. den svenska ekonomin dödar istället utomlands, precis som den mordlystna amerikanska dollarkapitalismen (underförstått: i den kommunistiska ekonomin finns en inbyggd humanism).

När nu Carlbring tar upp stafettpinnen och försöker placera in Irakkriget i samma mönster – långt efter att Sonnevis barnsliga världsbild motbevisats – kan resultatet inte bli annat än ett praktfullt pekoral. Som estetiskt uttryck har dikten föga eller inget värde – men den är intressant som förfallssymptom, som bekräftelse på Malte Perssons kritiska konstaterande att ”skall poesi någonsin bli på riktigt igen, så måste dess utövare och uttolkare av alla sorter och i alla läger sluta att nostalgiskt låtsas”. Märkligt nog publicerades dessa ord, som f.ö. var en uppföljning av en mer ingående kritik, på samma uppslag.

Vänsterradikalismens världsuppfattning är annars den enda man på svenska kultursidor tycks känna till. Det mesta tolkas genom dess filter. Det gäller också i de undantagsfall man försöker distansera sig – det sker ofta defensivt och vagt och utan att man egentligen utmanar de gamla unkna problemformuleringarna. Ungefär följande gäller: 1) Någon ondska finns inte i världen, annat än den som USA och Israel ger uttryck för – och om en sådan ondska ändå finns är den en produkt av USA och Israel. 2) Kapitalismen är antihumanistisk. 3) Antikapitalismen, antiamerikanismen och antiisraelismen är den sanna humanismen. 4) George W. Bush är inte direkt så smart som vi, det vet man ju. 5) Demokrati är viktigt – som en fras, inte i praktiken. 6) Per Ahlmark är bombhöger och arabhatare och Sveriges Joe McCarthy.

Hur ska man kunna förstå världen med sådana utgångspunkter? Det går naturligtvis inte. Helt naturligt medföljer alltså en desperation, en defaitism, en undergångsstämning, en förvirring, ibland också en ytterligare skärpning av konspirationstänkandet: antikapitalismen, antiamerikanismen och antiisraelismen är de enda ismerna man fortfarande kan hålla fast vid nu när socialismen är död. Ett av de mer hysteriska exemplen på senare år är naturligvis Åsa Linderborg.

Således kommer Carlbring fram till följande: Göran Sonnevis världsbild är alltings utgångspunkt, Vietnamkriget är här igen, kriget har med olja och CIA att göra, Saddamstatyns fall var regisserat, George W. Bush är en fjärrstyrd tomboll, det vet man ju (ååååh vad han är amerikansk och korkad), neokonservatismen är ”en förvuxen studentförening”, bilden av Saddam som ond är skapad, allt är styrt och kontrollerat och propaganda och inte på riktigt, valet var regisserat och på låtsas och precis som under Vietnamkriget, den här dikten är inte en pamflett men här kommer några nyckelord som beskriver allt som är fel med världen: USA-IMPERIALISMEN, MILITARISMEN, EKONOMISMEN och KAPITALISMEN, vad är det som händer egentligen, inget är på riktigt och allt är en konspiration och hur ska det gå med världen, USA släpper bomber för att tillfredsställa krigsindustrin och allt är som under Vietnamkriget, de amerikanska soldaterna får orgasmer av att döda precis som under Vietnamkriget, allt är lögner som löses upp i snörök och hur ska det gå egentligen med världen den kommer att gå under och när den slutligen är sönderbombad kan vi säga att den är fri för vad är frihet egentligen utom en lögn och en konspiration och inget är på riktigt och hur ska det gå egentligen allt är på låtsas.

Som det brukar heta: ska man skratta eller gråta?

Har haft annat att göra en tid, men återkommer snart. Att läsa: Alicios systematiska söndertuggning av SVT:s program Faktum, som verkar vara något slags Barnjournalen för moonbats. Något av det bästa som publicerats i en svensk politisk blogg på länge. Vågar man hoppas att mainstreammedia hakar på?

Senaste teorin från Ali Esbati: hela den moderna nationalekonomin är en gigantisk konspiration, som ”har samma funktion som katolska kyrkan hade under medeltiden – alltså att med hänvisning till osynliga högre makter propagera för status quo”. Låter ju som en sund beskrivning…

Esbati verkar uppleva att verkligheten glider bort från honom, att han får allt mindre utrymme för sina samtidsrevisionistiska påhitt. Gott så. Men att extremvänstern fortfarande lever och har åtminstone ett forum till förfogande – Aftonbladets kultursidor – stod klart när Åsa Linderborg och Erik Wijk häromveckan gav sitt stöd till terrorism mot amerikanska soldater i Irak. Och det märkliga med figurer som Esbati och Linderborg är att de tror att de representerar en ny sorts vänster, när de i själva verket arbetar vidare med samma skumheter som de 68-skojare de menar sig ha tagit avstånd ifrån.

Riktigt så extrema är man vanligtvis inte på DN Kultur och i Sveriges Radio, men man fortsätter likväl att utvinna energier ur en motbevisad världsbild.

Esbati citerar för övrigt ett tal av den ideologiska kompisen Jan Myrdal (för att man ska ”få lite perspektiv”). I detta tal, som hölls i november och som går ut på att jämställa Irakockupationen med naziövergrepp och kolonialism, kom Myrdal fram till ”att den enda goda soldaten i USA:s marinkår i Irak i dag är en som är död och som skickas hem i liksäck” och att Abu Ghurayb-skandalen kan ha varit en konspiration som genomfördes med avsikt för att visa irakierna vad som händer med dem om de gör ”uppror”.

I höstas upptäckte jag att det var något märkligt med det utrikespolitiska i SVT:s Agenda. Jag karakteriserade programledare Adaktusson som ”vänsterkonformist”, vilket var en ganska grov missuppfattning. Men vad jag ville komma åt var en upplevelse av något djupt problematiskt med svensk utrikesjournalistik. På plats i Washington verkade det som att Adaktusson inte fattade ett jota.

Inrikespolitiken har han, som de flesta andra svenska journalister, bra koll på. Men till skillnad från majoriteten viker han inte undan för Makten. Idag kunde man se honom fajtas med Pär Nuder apropå sossarnas önskan att höja skatterna ytterligare för att ”rädda” den offentliga sektor som inte är världsbäst trots att skattetrycket redan är världshögst. Det var ett ganska intressant maktspel, som det kan löna sig att ta ytterligare en titt på.

Agenda tillfrågade 15 ledande ekonomer varav ingen fann skattehöjningstanken lockande. När vår finansminister (som efter vad som framkom i samband med hans tillträde saknar ekonomiska grundkunskaper) ställdes inför detta faktum gav han uttryck för en klassisk socialdemokratisk instinkt (vilket också Mathias Sundin observerat). Vi vet bäst. Vad är väl några ekonomister mot Den Socialdemokratiska Visheten?

Som alltid när det gäller sossar är det intressanta dock inte vad de säger, utan hur de säger det. Hur kan man understödja ekonomisk dårskap med en sådan auktoritet? Bara om man inget annat är än en produkt, en broiler, som fått hela sin mentalitet formad i de socialdemokratiska maktkorridorerna och upphöjt dess problemformuleringar till sin livsförklaring kan man utvinna en sådan myndighet ur något så felaktigt. Nuder är socialdemokratin. Han är dess makthunger och maktanspråk, dess rigiditet och dogmatism, dess under decennier framväxta maktmentalitet.

Adaktusson har intervjuat sådana sossar förr och vet hur de ska tas. Men bara en lite småaktigt privatanknuten fråga precis i slutet av intervjun fick Nuder ur balans. Den handlade om hans uppenbart känsliga relation till sin far… förlåt, till statsminister Persson. Nuder framstod plötsligt som en förnärmad gosse och försökte rädda sig med två osmidigt upprepade ”hörrödu”, som dock avslöjade att auktoriteten var något tillkämpat, en kostym han försöker fylla ut och klä i. Troligen är det pappa Persson… förlåt, statsminister Persson, som han vill härma.

När det gäller inrikesdebatten vet alltså Adaktusson hur han ska navigera. Med pedantisk precision sorterar han bort allt politiskt motiverat nonsens för att få fram en kärna. Men när han befinner sig på de utrikespolitiska vattnen, särskilt när han intervjuar ickesvenskar, är det en annan Adaktusson vi får se – en försynt leende och ganska mesig sådan. Visst är han sympatiskt balanserad också här, men några egentliga samtal utvecklar sig sällan. Det har väl att göra med att han intervjuar via länk och inte känner sig trygg i sin engelska. Pedanteriet blir härvid ett skydd. Vi kan se honom avsluta varje samtal med exakt samma fras, uttalad på exakt samma vis: ”Mr./Mrs. [intervjuobjektets namn], thank you very much for talking to us.”

Men det är också, tror jag, något annat som spökar: de svenska journalisternas sverigecentrism. Jag upptäckte den först, som jag tidigare berättat, under presidentvalskampanjen. Mycket få hade något väsentligt att säga. Istället fick vi snarare ta del av ett symptom. Det handlade inte i första hand om vad som skedde i USA utan om vår egen belägenhet, vårt förhållande till världens stormakt. Analyserna uteblev till förmån för osjälvständiga sammanfattningar av vad som rapporterades i amerikansk media, ofta sorterade genom det inarbetade antiamerikanska filtret. SVT:s Lisa Carlsson gav en del typexempel på detta vänsterprovinsiella USA-förakt, som i hög utsträckning också är en attityd att falla tillbaka på när kunskaperna saknas.

Men är detta något svenskt? Sorterar inte alla medier det som sker utomlands utifrån specifikt nationella förhållanden? Är inte de amerikanska medierna USA-centrerade? Är inte de tyska och franska lika antiamerikanska som våra? Kanske. Men utan att vara insatt i vad som skrivs i Tyskland och Frankrike gissar jag att denna tendens blir tydligare ju mindre ett land är. I en liten isolerad nordisk provins som Sverige, inåtvänd och inskränkt, självtillräcklig och vänsterförstelnad, är det i högre utsträckning Oss Själva vi speglar när vi rapporterar om De Andra.

”Vi vet idag att hade Dean vunnit det demokratiska partiers [sic!] nominering så hade han antagligen vunnit presidentvalet”, skriver den arroganta vänsterbloggen Det progressiva USA i en kritik av Per Ahlins analys i dagens DN, apropå att Dean idag valdes till ordförande för det demokratiska partiet.

Per Ahlin är ingen särskilt skarp eller djuplodande analytiker – men det är inte heller Lennart Frantzell. Så här såg valkartan ut efter valet 2004:

Ungefär så här hade den sett ut om Howard Dean blivit presidentkandidat:

Varför? Det är ganska enkelt: Howard Dean hade inte en aning om hur man lägger upp en nationell kampanj. Den strategi som var nära att lyckas i primärvalskampanjen, där Michael Moore-vänstern dominerar, hade inneburit katastrof i en hypotetisk match mot Bush. Se bara på vad Karl Rove & co gjorde med John Kerry utifrån ett ganska begränsat material. Efter några månaders intensiv karaktärsteckning var alla överens om att Kerry var en ”flip-flopper”. Först i och med debatterna började denna bild förändras.

Vad skulle de då inte kunna ha gjort med Howard Dean, som insinuerade att Bush kände till 11 september-attackerna i förväg och som en gång sa att ”if Bill Clinton could be the first black president, I can be the first gay president”? Dean hade förvandlats till en våt fläck. Vi hade fått beskåda ett lustmord i stil med det Richard Nixon utsatte George McGovern för 1972.

Det går inte att med hjälp av en valkampanj förändra USA. Man kan inte aggressivt prångla ut en minoritetsvärldsbild och på så vis nå fram till de erforderliga 50 procenten. För att kunna vinna på radikala förändringskrav måste man träffa en nerv i tiden. Under 1900-talet har väl detta bara inträffat två gånger. 1932 vann Franklin Roosevelt på att i den stora depressionens efterdyningar kräva en ökad socialisering av ekonomin. 1980 vann Ronald Reagan på att i Vietnamkrigets efterdyningar kräva ett återupprättande av den nationella stoltheten.

I Deans fall hade vi nog haft att göra med krav på ett radikalt motsystemskifte, dvs. ett vänsterkonservativt avståndstagande från det svar på en tidshändelse som trots allt hade en stor majoritets förståelse, om än inte dess direkta stöd. Bush utnyttjade 11 september-attackerna till sin fördel. Han definierade kriget mot terrorismen. Därmed gjorde han två saker: 1) han träffade tidsnerven och 2) han angav ramarna för bedömningen av presidentvalets kandidater.

Många kände sig strukna mothårs av Bushs politik. Det innebar inte att Deans rabiata attacker hade strukit dem medhårs. En klar majoritet hade sett Bushs direkta svar på tidshändelserna som ett mer relevant perspektiv än Deans indirekta svar på Bushs svar.

Howard Dean träffade uppenbarligen en nerv hos de demokratiska aktivisterna, men 2004, i efterdyningarna av 11 september-katastrofen och dess medföljande acceptans för politiskt nytänkande, hade han i det nationella valet inneburit demokraternas största miss på många år.

Mediavänstern har inte i första hand med åsikter att göra. Att tillhöra mediavänstern är att utföra en bestämd social roll: nämligen att avleda emotionella spänningar och att skapa gemensamhetskänslor av ett slag som är nödvändiga för att den offentliga sektorns problemformuleringar inte skall kunna ifrågasättas.

Lars Gustafsson, För liberalismen (1981), s. 55

Ja, jag är ju 2000-talets Anders Zorn.

Flickfotografen Bingo Rimér sätter sin ”konst” i perspektiv i SVT:s program Sverige!

Så har det då äntligen sagts något väsentligt på en svensk kultursida igen. Lars Gustafsson argumenterar i en av sina bättre artiklar på sistone för att det saknas skäl att kalla de icke-socialistiska partierna för ”borgerliga”. Istället förespråkar han beteckningen ”opposition”, som i Storbritannien och Tyskland:

Om vi nu håller oss till Sverige är det uppenbart så att landet har flera olika grupper som utan tvivel är ekonomiska och politiska makteliter, några av dem med fullt synliga och några med dolda privilegier. Vi finner dem på regeringspartiets avlöningslistor och förvisso även i näringslivet. På ingetdera hållet är dessa eliters försteg alltid hederligt vunna eller välförtjänta.
Men någon borgerlighet i den mening vi finner den i romaner av Hjalmar Bergman eller Sigfrid Siwertz representerar de inte. Snarare vad man i Sovjetunionen brukade kalla ”nomenklaturan”. Det är faktiskt ganska svårt att uppbåda något som liknar en solid borgerlig klass i Sverige efter andra världskriget. Konfiskatoriska arvs- och förmögenhetsskatter och de ekonomiska eliternas svar – att flytta utomlands – har i stort sett omöjliggjort en solid borgarklass. Och borgerlig moral i gammal solid mening var det länge sedan vi såg.

Helt rätt! Att begreppet ”borgerlig” används också av oppositionspartierna själva är ett tragiskt bevis för att debatten och mediasamtalet i Sverige drivs på vänsterns premisser. Hur ofta kallar man socialdemokraterna och vänsterpartiet för ”arbetarpartierna”? Eller centerpartiet för ”bondepartiet”? Alla dessa begrepp hör hemma i ett gammalt klassamhälle som inte längre är relevant som utgångspunkt för benämningarna på de politiska blocken.

För 68-generationen, vars världsuppfattning fortfarande präglar vår offentlighet, hade ordet ”borgerlig” dessutom en bibetydelse av ”usel” eller ”förkastlig”. Det var hursomhelst något mycket fult med att vara ”borgerlig”. Det ”borgerliga” var något man definierade sig mot, ungefär på samma sätt som begreppet udlænding fungerar hos Dansk Folkeparti – en behändig sammanfattning för all världens elände. Ett exempel: 1970 bildades KFML(r) av en grupp sekterister som inte var nöjda med KFML. Det vänsterextremistiska proggbandet Knutna nävar, som hörde till r:arna, beskrev med förakt sina kanske något mindre extrema f.d. kamrater som småborgerliga…

Gustafsson igen:

Uppdelningen av Sverige i ”regering” och ”de borgerliga” är ingenting annat än ett retoriskt grepp som speglar en avsikt att cementera nuvarande maktförhållanden. Att acceptera en sådan retorik via dess språkliga uttryck kan knappast vara en uppgift för tidningar eller sådana skriftställare som stöder oppositionen. […] Det är tid för verkligheten att komma till tals och det sker inte genom språkliga kortkonster.

Alla ska visst börja blogga nuförtiden. Både den kloka högern och den skojiga vänstern har etablerat sig på Blogger de senaste dagarna. Gemensamt har de också de ovanligt fyndiga bloggtitlarna – ”Bildt Comments” respektive ”Esbatis kommentarer”. Heja!

På den senare bloggen, som illustreras med ett foto som säger det mesta om vänsterns belägenhet, kan man t.ex. läsa om ”Israels ras- och folkmordspolitik” och George W. Bushs ”koncentrat av reaktionärt äckel-päckel”. Heja!

Men varför är så många av de som skriver Internetdagböcker arga, unga, konservativa män?

– Cecilia Uddén är oroad i P1:s Konflikt (timme 2, 0:20)

Så kan det nog tyckas om man är helt beroende av 68-vänsterperspektivet, dvs. allt till höger om socialdemokratin är konservativt. Själv känner jag inte till några svenska bloggar som drivs av ”arga, unga, konservativa män” – men Uddén har kanske bättre koll på ideologifrågorna och bloggosfären.

Här har vi ett skräckexempel på vad en kulturjournalistik som ser konformismen som ett kunskapsvärde kan åstadkomma – Nina Lekander spyr galla över Per Ahlmarks senaste DN-kolumn för att han haft mage att kritisera Europas rabiata Bushhat.

Som vanligt när det gäller mobbningen av Ahlmark är det inte fråga om något som ens ligger i närheten av intellektuell verksamhet. Lekander har naturligtvis inte kompetens att uttala sig om utrikespolitisk analys. Istället har vi att göra med något vars viktigaste funktion är att förstärka kulturjournalisternas gruppmentalitet. Smutskastning och personangrepp är två metoder man använder för att kunna känna sig trygga i potatislandet ytterligare en stund innan världen kommer ikapp.

Man avstår naturligtvis från argument. Istället utgår man från en tänkt konsensusposition och utmålar därvid motståndaren som något annorlunda och suspekt, något-annat-än-vi. Följdriktigen är det i Lekanders lilla dagboksanteckning något djuriskt med Per Ahlmark, som ”[d]et rinner grädde om nosen på”.

Jag har tidigare berört denna typ av internsociologiskt motiverad pseudojournalistik här och här.

The Weekly Standard skrev häromdagen om möjliga republikanska presidentkandidater 2008 – och kom fram till ungefär samma sak som jag gjorde i mitt inlägg från en månad sedan. Mediageniet John McCain är en politisk vilde och därmed ett osäkert kort. Rudy Giuliani är alltför liberal i de viktiga ”social issues” för att bli vald. Man nämner också majoritetsledaren i senaten Bill Frist, Massachusettsguvernören Mitt Romney, Bill Owens, guvernör i Colorado, den frispråkige Nebraskasenatorn Chuck Hagel m.fl.