Flykten från ankdammen

President Bush har skaffat sig en knapp ledning i presidentkampanjen och kan möjligen förstärka den som en följd av uppmärksamheten kring det republikanska konventet. Ändå är det överilat att påstå att John Kerrys kampanj kollapsat.

Misstron mot den sittande presidenten under detta valår är historiskt sett ovanligt stark, påminner oss Larry Sabato från University of Virginia i sin ”Crystal Ball”. Ingen sittande president sedan Harry Truman 1948 har blivit omvald med Bushs låga opinionssiffror. Valet kommer att avgöras av de ”oberoende” väljare som ännu inte bestämt sig — och dessa tenderar i hög utsträckning att rösta på utmanaren.

I det ljuset ska man också se republikanernas val att gömma undan de socialkonservativa under konventet och istället låta ”moderata” högerpolitiker som George Pataki, Arnold Schwarzenegger, Rudy Giuliani och John McCain stå i rampljuset. Bush måste inte bara ha partiet bakom sig — han måste också lyckas övertala mittenväljarna.

Stora delar av svensk media sorterar ju nyheterna från USA genom ett sedan länge inarbetat vänsterfilter, vilket gör att ledarskribenter och medarbetare på kulturredaktionerna sällan förstår vad som verkligen sker i landet. Dagens Nyheters kultursida och Aftonbladet är två bra exempel vad gäller pappersmedia. Etermedierna — SVT och SR — domineras ganska kraftigt av detta perspektiv.

Expressens ledarsida driver en smartare linje. Idag nyanserar den politiske redaktören PM Nilsson debatten genom att skildra president Bush i ett annat ljus än det gamla vanliga. Läs här.

Flera nyligen släppta opinionsundersökningar bekräftar att Bush tagit över ledningen i presidentkampanjen med en eller ett par procentenheter. För John Kerry ser det inte lysande ut. Daily Telegraphs Mark Steyn finner en träffande liknelse: Kerry har spelat ut sitt enda värdefulla kort och Bush sitter med trumf på hand. I ett politiskt klimat präglat av 11 september-attackerna och det upplevda hotet från terrorismen valde Kerrykampanjen att använda Kerrys fyra månader långa tjänstgöring i Vietnam som säljargument. Nu har tvivel uppstått kring hans meriter — vilket minskar hans dragningskraft tillräckligt mycket för att Bushs vågskål ska tippa över. Med mediernas uppmärksamhet riktade mot det republikanska konventet och Bushs tal på torsdag har ”Dubya” nu chansen att dra ifrån.

Möjligen är Kerrys stora misstag att han tycks ha allierat sig med Michael Moore-vänstern. Från mitten av 90-talet och under upprinnelsen till Irakkriget lät Kerry klart mer som en ”hök” än vad han gjorde dessförinnan — antagligen därför att han börjat ifrågasätta den ”duvaktiga” utrikespolitiska syn som brändes fast i honom som en följd av hans erfarenheter i Vietnam. När sedan primärvalskampanjen kom att domineras av den Howard Dean som gav krigsmotståndet och motviljan inför Bush ett ansikte — ja, då valde Kerry att justera sin attityd i Deans riktning. Republikanerna såg en öppning: att utmåla Kerry som en vindflöjel i motsats till den ståndaktige Bush. Nu sitter Kerry i rävsaxen — alla försök att bredda väljarunderlaget genom att ta avstånd från den rabiata vänstern eller driva en tydlig linje i Irakfrågan kommer av Bushkampanjen att utmålas som ytterligare exempel på opportunism.

Efter att ha sett Fahrenheit 9/11 och upplevt den som propagandistisk, osaklig, förvirrad och inte det minsta övertygande, är det intressant att jämföra med de s.k. experternas syn på filmen. Min tilltro till den svenska filmkritiken är inte särskilt stor — kommer farhågorna att besannas?

Dagens Nyheters Eva af Geijerstam har svalt filmens propaganda med hull och hår. I en entusiastisk recension helt utan intellektuell hållning vidarebefordrar hon utan motstånd Moores förvrängda världsbild. Det är närmast obehagligt att se hur hon omedvetet intar rollen som Moores megafon. Hon avslutar sin kapitulation med att hävda att filmen är ”en given nödvändighet också för oss”. Detta skrivs alltså på samma kultursidor som på 60- och 70-talen romantiserade diktatur och förtryck, bl.a. genom Olof Lagercrantz’ högst positiva artiklar från det kommunistiska Kina. Det osunda klimatet lever kvar än idag.

Skönt då att det finns recensenter med ryggrad, som Svenska Dagbladets Jan Söderqvist. Hans recension är en starkt kritisk granskning av Moores metod. Istället för att referera väljer jag att citera tre separata delar som jag tycker tydligt belyser hans kritik (och som får af Geijerstam att framstå som en lismande medlöpare):

Och det är heller inte precis svårt att plocka säckvis med poänger om man i den goda sakens namn tillåter sig att påstå och insinuera precis vad som helst, hur irrelevant, inkonsekvent eller rätt och slätt idiotiskt det än må vara.

Men med sitt eviga blajande och plojande lyckas Moore missa med varje salva. Närhelst ”Fahrenheit 9/11” signalerar att den har något att säga, handlar det antingen om falskt alarm (åtbörder utan poäng), självmotsägelser, manipulerade halvsanningar eller bara nonsens.

Enligt Moore var Saddam Husseins Irak en fridsam idyll, som inte störde någon och där de förnöjsamma medborgarna strövade omkring och shoppade i godan ro. Om folkmord, förtryck, systematisk tortyr, aggressioner mot grannländer och väldokumenterat terrorunderstöd säger han ingenting.

Så ska en verklig kritiker arbeta.

Amerikansk tv-media verkar nuförtiden mest syssla med ”horce-race journalism” — faktagranskande i viktiga frågor har ersatts av en skildring av den politiska processen som underhållning och sport. Verklig debatt ersätts av innehållslöst käbbel. Det gäller både FOX News och CNN, två av de få kanaler som kan ses från Sverige. Därför är det uppiggande att ta del av PBS NewsHour, där det politiska samtalet fortfarande befinner sig på en mycket hög nivå. I det senaste programmet debatterade Mark Shields och William Kristol veterankampanjen mot Kerry. Kan lyssnas på här.

Den amerikanska mediegranskande organisationen FAIR har undersökt ett av FOX News flaggskepp, programmet Special Report med Brit Hume, som kan ses på TV8 kl. 00 varje natt. Man har tittat på ”one-on-one interview segments” (ung. intervjuer man mot man) under 25 veckor mellan juni och december 2003. Resultatet är häpnadsväckande. Av 101 gäster med ideologisk förankring var hela 72% konservativa! 15% befann sig i den politiska mitten och futtiga 14% var progressiva (vänster).* Snacka om högervinkling!

Kanalens ständigt och jämt upprepade slogan om att den är ”hederlig och balanserad” är alltså en stor lögn som används för att öka högerprogagandans genomslagskraft. Däri ligger det farliga med FOX News: kanalen presenterar nyheter ur ett tydligt ideologiskt perspektiv i skenet av att vara objektiva. FOX News — Fair and Balanced… FOX News — America’s Newsroom… FOX News — The Most Trusted Name in News… alla dessa slogans är designade för att invagga tittaren i tron att kanalen är hederlig, när den i själva verket har ett bakomliggande syfte: att driva den politiska debatten och landet i konservativ riktning.

Dessutom sysslar FOX News inte med journalistik. S.k. grävande eller undersökande journalistik kostar för mycket och tar tid — istället anlägger man ett visst perspektiv på redan befintligt material. Kanalen styrs genom interna PM som ledningen skickar ut varje morgon, där medarbetarna meddelas vilka ämnen de ska ta upp och på vilket sätt. När 11 september-kommissionen sattes upp varnade t.ex. ledningen att ”det här är inte en fråga om vad han [Bush] visste och när han visste det. Undvik att göra detta till ett Watergate”. När Abu Ghraib-skandalen avslöjades hade man en mottaktik redo: ”Idag har vi en bild — visad på Al Arabiya [en arabisk tv-kanal] — av en amerikansk gisslan som hålls fången med en halsduk över ansiktet, tydligt mot hans vilja. Vem är upprörd å hans vägnar?”

Detta framkommer i den ytterst övertygande dokumentären Outfoxed (”Överlistade”), där en mängd f.d. medarbetare berättar om ett hårt toppstyrt, närmast stalinistisk arbetsklimat där man skulle akta sig för att prata med fel person eller ha fel e-post-kontakter och där det gällde att dansa efter ledningens pipa. Skrämmande!

* Sifforna är avrundade, varför summan överstiger 100%

John Kerry har anklagats för att vara en ”flip-flopper” i fråga om Irak. Dick Erixon har tidigare denna månad hänvisat till en video sammansatt av det republikanska partiet, som enligt hans mening är ”förödande” för Kerry. Videon visar hur Kerry under de senaste 10 åren visat imponerande förståelse för det strategiskt viktiga i att inte låta Saddam Hussein växa till en maktfaktor i Mellanösternregionen, liksom nödvändigheten i att störta honom från makten om så skulle bli fallet.

Att Kerrys ”röst för Irakkriget” (i själva verket röstade han för president Bushs rätt att utan kongressens medgivande göra vad han ansåg nödvändigt för att ”avväpna” Irak) skulle ha varit cynisk och uttänkt, ett sätt undvika framtida kritik för ”svaghet” i utrikespolitiken, en tes som bl.a. Robert Kagan framkastat, framstår som allt mindre troligt. Han har under de senaste åren tydligt distanserat sig från den isolationism och pacifism som gärna associeras med proteströrelsen mot Vietnamkriget. Men det fanns ju inga massförstörelsevapen i Irak? Nej, John Kerry förefaller att ha blivit lika lurad som (nästan) alla andra av den dåliga underrättelseinformationen.

Att Kerry sedan spelat på krigsmotståndet inom det demokratiska partiet för att 1) vinna nomineringen och 2) få partiet bakom sig, är en helt annan sak. En amerikansk primär- och presidentvalskampanj handlar om att positionera sig och maximera röstantalet, mycket mer om taktik än substans. John Kerry tillhör inte den Michael Moore-vänster som vill överlämna Irak åt terroristerna. Valet i november står inte mellan ”weakness” och ”strength” eller mellan ”flip-flopping” och ”steadyness” — det står mellan intelligens och dumhet.

Dick Erixon fortsätter att haka på smutskastningskampanjerna mot Kerry. Nu hänvisar han till en film där f.d. kringsfångar säger sig ha upplevt ett svek av Kerry när denne talade inför ett kongressutskott 1971 om bl.a. amerikanska illdåd under Vietnamkriget. Det faktum att sådana illdåd faktiskt begicks — och att det var nödvändigt att den ovetande amerikanska hemmaopinionen fick veta detta — nämner han inte.

Kritiken mot Kerry bygger på den gamla republikanska inställningen att det är landsförräderi att kritisera sitt land när det befinner sig i krig, oavsett vad som sker i detta krig — något som naturligtvis omöjliggör alla humanitära hänsyn. John Kerry hade rätt om Vietnamkriget och det var modigt av honom att bekämpa det.

Dagens Nyheters senaste Temomätning visar att andelen väljare som har stort förtroende för Göran Persson har sjunkigt kraftigt sedan april, från 48% till 38%.

Börjar svenskarna inse att Persson och sossarna är trötta, slitna och ideologiskt urvattnade, intresserade av en enda sak, att behålla makten? Hursomhelst har hans manipulerande i Margot Wallström-frågan nog spelat in.

De andra partiledarnas siffror: Fredrik Reinfeldt 33%, Maud Olofsson 31%, Lars Leijonborg 30%, Maria Wetterstrand 26%, Lars Ohly 17%, Peter Eriksson 15% och Göran Hägglund 11%. Starkast stöd bland de egna väljarna har Leijonborg (80%), svagast stöd Peter Eriksson (46%).

Dick Erixon har i sin blogg hyllat amerikanska FOX News som han menar ger tittarna en ”politisk rapportering som får svensk TV att likna stel och tillrättalagd politisk rapportering från Sovjet”. Jag skulle snarare säga att SVT, trots dess fäbless för det dominerande sosseperspektivet, står sig mycket bra mot Brit Hume och hans kompisar.

I ett inlägg på smedjan.com har Erixon dessutom avslöjat att han ”efter programmet [Special Report med Hume] känner sig up to date i amerikansk och internationell politik”. Programmet är sammansatt av ett antal elakt formulerade angrepp på liberalismen, gayrörelsen, miljöaktivismen, FN och FN-förespråkare och inte minst på Frankrike, allt i skenet av att presentera ”nyheter”. Det ska dock sägas att det samtal med politiska kommentatorer som avslutar programmet, där vettiga ”moderates” (personer som befinner sig i den politiska mitten) får komma till tals, hör till kanalens höjdpunkter. Men Fred Barnes och Charles Krauthammer, två av kommentatorerna, är knappast ”högst intellektuella” personligheter, som Erixon låter påskina. Fred Barnes är en inskräkt och okunnig homofob. Charles Krauthammer kan ha sina poänger ibland, men de begränsas av hans intensiva Europahat.

Brit Humes högerpropaganda är trots allt måttlig om man jämför med vad som kommer senare på natten. Sitter man kvar till kl. 03 kan man uppleva Hannity&Colmes, där programledarna Sean Hannity (ultrahöger) och Alan Colmes (vänster) korsförhör sina gäster. Hannity är fullständigt ointresserad av debatt och meningsutbyte men desto skickligare i att med diverse fula tricks få sin egen ståndpunkt att framstå som den rätta. Bland tricksen ingår att ständigt avbryta sin meningsmotståndare, överrösta honom/henne genom att skrika, konfrontera honom/henne med obesvarbara frågor m.m. Han har aldrig någonsin visat att han kan tänka själv utan vidarebefordrar motståndslöst det republikanska partiets åsikter i en anda som skulle gjort Joseph Goebbels stolt.

Vill man uppdatera sig vad gäller amerikansk politik och internationell politik i ett amerikanskt perspektiv, då rekommenderas inte FOX News eller för den delen andra amerikanska kanaler med underhållningsnyheter. Då ska man läsa tidningar och tidskrifter, där en seriös och nyanserad politisk debatt och opinionsbildning fortfarande finns kvar.

George W. Bush har ju under presidentvalskampanjen anklagat John Kerry för att vackla i Irakfrågan. Särskilt är det Kerrys röst för kriget, men mot dess finansiering, som Bush utnyttjat i sin retorik. Det är troligt att Kerry lade en av dessa röster i syfte att positionera sig i primärvalskampanjen. Men vilken av dem? Robert Kagan har undrat i Washington Post om det kanske inte

i själva verket var Kerrys röst för Irakkriget som var den cyniska handlingen. När han lade den rösten blundade han för allt han trodde sig ha lärt av sin erfarenhet i Vietnam. I efterhand kanske han känner att han sålde sin själ för att göra sig själv valbar. Under månaderna efter kriget har så Kerry låtsas att han gjorde rätt, inte bara för att politiker inte vågar erkänna misstag, men också för att hans politiska rådgivare inte tror att majoriteten av valmanskåren efter 11 september-attackerna vill ha en president som är mot krig. Under kampanjens långa månader ansträngde sig Kerry för att låta som en ”hök”. Men i sitt hjärta, med tanke på allt han lärde sig under de år som formade honom, är Kerry ingen ”hök”.

Fareed Zakaria tar i Newsweek ställning för Kerrys inställning i frågan; han förutsätter att Kerrys röst för kriget var ärligt menad (men berör inte hans nej till krigets finansering):

Det fanns goda skäl att störta Saddam Husseins regim, men det var hotet från dessa vapen som skapade de internationella, lagliga, strategiska och brådskande logiska grunderna för ett krig. Det fanns goda skäl till varför underrättelsetjänster över hela världen — inklusive Arabregeringarnas — trodde att Saddam hade dessa vapen. Men det hade han inte.

Den mer intelligenta frågan lyder: med tanke på vad vi visste då, var det värt besväret att störta Saddam Husseins regim? Bush svarar ja, Howard Dean nej. Kerrys svar är att det var värt besväret men att kriget sköttes på ett uselt sätt. För denna ”nyans” har Kerry attackerats från både höger och vänster. Men det råkar vara så att denna inställning är den mest försvarbara.

Frågan är alltså om man ska tolka Kerrys röst för Irakkriget som ett cyniskt avsteg från en isolationistisk linje (Kagan) eller som resultatet av en (felaktig) insikt om hotet från en diktatur med massförstörelsevapen (Zakaria). Jag har inte bestämt mig än. Väljer man den senare tolkningen framstår istället Kerrys nej till finansieringen som den cyniska akten (om än kanske nödvändig för att vinna nomineringen).

…till denna blogg. Här kommer jag att samla mina tankar kring sånt som intresserar mig, vilket för tillfället främst är amerikansk politik, men också svensk politik och kultur i olika former.

Något kort om mig: Oskar Lidåker, 24 år, bosatt i Uppsala, uppväxt i Vingåker, student vid Uppsala universitet, har pluggat litteraturvetenskap, praktisk svenska, estetik och filosofi och läser i höst idéhistoria.

Min politiska åskådning är inte oföränderlig, men kan beskrivas som liberal. Jag är till höger på en svensk skala, till vänster på en amerikansk. Att borgerligheten vinner nästa riksdagsval känns lika viktigt som att John Kerry blir USA:s näste president.