Barack Obama, son till en kvinna med ljus hy och en man med mörk, uppväxt på så skilda ställen som Hawaii, Indonesien och Los Angeles, har verkligen ansträngt sig till det yttersta för att transcendera ras, etnicitet och ursprung i sin kampanj. I DN är han ändå ― jag vet inte hur många gånger jag läst det ― ”en svart man”.
Moderspråket
Sagoförtäljerska, när jag var barn,
drömmens ande du väckte,
Fantasos’ tömmar af purpurgarn
gossen vid elden räckte,
visor sjöng från min moders mun,
tanke gaf leken vid bordet.
Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen af ordet.Följeslagerska vardt du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du hvilkens röst
diktade rastlöst därinne.Reskamrat, du i fjärran land
under främmande himmel
log mot min längtan, tryckte min hand,
ledsven i Babylons vimmel.
Ensamhetssorgen som David du
sjöng från min själ med din stämma. ―
Var du mitt sällskap, endast du,
hjärtat kände sig hemma.Så har du följt mig från barndomens dar,
växlande skepnad med åren.
Innerst dock alltid densamma du var,
blifver väl också till båren,
drömmerska, älskande tankens stål,
men i din tonvärld fången,
svärmande svenska modersmål
med ditt kvällsus i sången.Dig jag tjänar som tacksam son,
allt vad jag äger du skänkte.
Smedens konst är ju eldens lån.
Allt jag drömde och tänkte
kommer från dig, som jag dyrka skall,
tills mer ej lifstråden spinnes.
Bönhör mig, så när läppen är kall,
man i ditt tempel mig minnes.*
Moderspråk, du trädets sus,
städse nytt och oändligt,
annat i morgon- än aftonljus,
men dock ett och beständigt.
Tusende bladen från topp och till fot
kan till en kör du kalla,
låta dem känna, att samma rot
fostrar och bärer dem alla.Folkets lefvande andedräkt,
het af hopp och af strider,
arfked bindande släkt vid släkt
ända mot bortersta tider.
Alla stora hjärtan i dig
klappa, än när de domnat.
Lyssna: och ekot mångdubblar sig
ändlöst från tider, som somnat.Landets ungdomsbrunn med våg
speglande dåd och dygder,
vinterlynne och sommarhåg
rundt öfver Sverges bygder!
Hemlighetsfulla nafvelsträng
djupt emot jordens sköte,
sång vid vaggan samt vid den säng,
där oss döden stämt möte.Guldtråd, på hvilken vi våra lif
träda med skiftande dagar,
ring, som fäster oss vän och vif,
tolk för stjärnor och lagar!
Högsta tankar, dyraste namn,
drömmen skimrande skärast ―
moderspråk, du bär i din famn
allt oss i världen är kärast.
― Oscar Levertin i Dikter 1901
Detta är, skulle jag säga, en delvis lysande dikt, ett fyrverkeri med sådana färger och mönster att bara Malmberg och Tegnér har resurser att tävla i genren, och jag litar inte på en endaste nordpolstomte i det nifelhemska folket som inte håller med. Grobianer, formalister och dogmatiker, de flesta.
Jag undrar vad Levertin kunnat åstadkomma om han fått leva, om den fylliga mognaden i Kung Salomo och Morolf hade fått avklarna några år. Att det satans glaset skulle stå där på byrån, det är inte rättvist! Jävla glas med klorsyrat kali, jävla cyanidvädrade sängkläder, jävla lunginflammationer i Växjö!
Dikten ingår naturligtvis inte i Jan Olov Ulléns urval med den missvisande titeln De bästa svenska dikterna, som däremot ger Atterbom tio och Vennberg 18(!!) sidor. Oscar Levertin får totalt tre dikter, Bertil Malmberg åtta. En magnifik insats, ansåg en sån där f.d. litteraturvetare i dagspressen.
Man blir nedstämd.
En av oss kommer sannolikt att bli USA:s nästa president, sa Hillary Clinton i torsdags i Los Angeles. Barack Obama i stolen bredvid sa inte emot. Kandidaterna viskade och fnissade. Kramades! […] I 1990-talets början frågade jag amerikanska vänner när vi får se en afrikansk amerikan i Vita huset. De svarade att det aldrig skulle inträffa. Och en kvinna? Nej, osannolikt. Nu sitter de där. Kvinnan och afrikanen. Sitter där och skojar om vem av dem det blir. […] På denna röda matta av febriga förväntningar kliver endera Hillary Clinton eller Barack Obama in i Vita huset om ett knappt år.
― Rolig kille, 5/2
The Rasmussen Reports daily Presidential Tracking Poll for Thursday shows John McCain’s lead growing against both potential Democratic opponents. McCain currently leads Barack Obama 49% to 42% and Hillary Clinton 51% to 41% […]
― Idag
Man kan nästan säga, att han missuppfattades av alla, också av dem som ivrigast tilljublade honom. Kanske hade varje lyssnare eller åtminstone varje kategori av lyssnare sin egen Hitler, nämligen så tillvida som man inlade i hans ord sin egen mening och tolkade hans maximer i enlighet med sin egen situation, sina egna privata eller gruppbestämda önskningar, missnöjen eller antipatier.
Detta är psykologiskt begripligt men ändå ur en synpunkt förvånansvärt; ty Hitler har i själva verket aldrig gjort någon hemlighet av sina mål och avsikter, man kan icke kalla hans agitation dubbeltungad, man kan tvärtom förebrå honom, att han med alltför onyanserad enformighet, utan varje sinne för tingens relativitet, åter och åter framlagt sitt aggressiva program. Detta program skulle aldrig ha kunnat ge anledning till missförstånd, om man fattat det bokstavligt och icke som en chifferskrift, till vilken man använde en mycket otillförlitlig nyckel, nämligen den egna lidelsen.
Felet var (så kan väl saken kortast formuleras), att man icke tog Hitler på allvar, det vill säga man tog kanske honom på allvar men icke vad han sade eller rättare: icke allt vad han sade.
[…]
Missförståndet var, såsom utvecklingen givit vid handen, katastrofalt.
Ty vad som kännetecknar denne estatiker, det är sannerligen icke känslolivets labilitet, icke idéflykten, icke sinnets rörlighet utan fanatismen, blickriktningen mot några få, orubbligt fasthållna föremål och tänkesättets fixa, målmedvetna, ensidiga och benhårda konsekvens.
[…]
För icke så få människor även utanför Tyskland är Hitler en besatt i ordets sannskyldiga bemärkelse, ett gudomligt eller demoniskt verktyg, han är ingen vanlig människa, han är trollkarl, profet eller gud; något övernaturligt utgår från denne man och sprider sig till hans åhörare som bävan och hänförelse. Jag har för egen del varit inne på dessa farliga och egentligen otillåtna tankevägar och vet sålunda av erfarenhet, att de icke leda till något, lika litet som man förklarar ett parapsykiskt fenomen genom att kalla det ockult.
Nej, att i detta sammanhang införa ett övernaturligt element är ingen förklaring, endast en beskrivning av det intryck Hitler gör och den sinnesrörelse han framkallar hos massorna och ytterst en omskrivning i påståendets form av samma fråga kring vilken vi här kretsat utan att hysa någon förhoppning att verkligen kunna lösa den.
Vad som emellertid för försöket att begripa Hitlers verkan med tillhjälp av dunkla och mystiska kategorier särskilt odiöst är icke dess oduglighet, utan dess skadlighet; ty det är ägnat att hindra både den politiska realismens bemödanden och den moraliska värderingen och alltför mycket stödja en historisk ödestro, vilken, hur lockande den än kan synas för trötta eller desillusionerade sinnen och hur mycken sanning den än kan innehålla, likväl tillhör de tänkesätt som icke få brukas på ett lättfärdigt vis, icke användas för att underblåsa tankelättjan och frita oss från plikten att prova, att döma på sakliga grunder och underställa våra åsikter och meningar samvetets, det praktiska förnuftets kontroll.
Ty också våra teorier, ja, till och med våra tycken, ha eller böra ha karaktären av sedliga akter, och det gäller att icke genom äventyrliga antaganden, som äga den farliga tendensen att transformeras till suggestioner, beröva dem deras mått av frihet. Vad som i dag avlockar oss ett till synes oförbindligt omdöme kan i morgon bli föremål för ett förpliktande val.
Också när det gäller en sådan sak som Hitlers verkan, få vi icke operera med en förklaring, som i ett givet ögonblick kan tänkas förlama vår vilja och binda våra händer.
― Antinazisten Bertil Malmberg, 1939 (Utan resolution, 1949)
Önsketänkande, förfalskande, sockervaddsaktigt abstraktionsdravel kan man ta del av här, om man vill utsätta sig för den plågan.
Att McCain blir republikanernas man tycks säkert. I morgon vet vi nog om hans motståndare heter Clinton eller Obama. Och i så fall vet vi nog vem som blir USA:s nästa president.
Nej, Stefan Jonsson. För det första tyder det mesta på att demokraternas kamp kommer att fortgå, utan ett avgörande nu i natt. Delegaterna delas ut mer proportionellt än i den republikanska kampanjen och i de flesta stater är det mycket jämnt. För det andra ”vet” vi inte att Clinton eller Obama skulle besegra McCain. Många nationella opinionsundersökningar tyder på motsatsen. Särskilt om man tar bort de ofta undermåliga mätningarna från medier som CNN och LA Times får man fram ett snitt som berättar om ett helt annat läge. Själv tror jag att Clinton skulle förlora mot McCain. Och att också Obama skulle få det svårt, även om han antagligen har en hygglig chans.
Och för att beveka sin politiska motståndare har Hillary Clinton och Barack Obama redan kompromissat bort sina bästa idéer.
Det är nu faktiskt väljarna de kompromissar med.
Åsa Lindeborg om Hillery Clinton, m.m.
Hon är som min arbetsgivare. ”Inte kan det finnas nåt gott i det där jävla landet”, ungefär. En ständigt närvarande antiinställning, som naturligtvis härrör från ett gammalt sovjetinspirerat tänkande. Det hela är numera varken verklighetsfrånvänt eller människofientligt på samma sätt, definitivt mindre så än en Dick Erixons vulgära materialism och hysteriskt löjliga, avkopierande chauvinism, men färgtonerna i skildringen av realiteterna är liksom förhöjda på ett grällt, ankdammsmarxistiskt vis.
Det går inte att vinna ett val i USA ― på någon nivå ― utan att man har storföretagen och de penningstinna lobbyorganisationerna på sin sida.
I natt vann republikanen Mike Huckabee över Mitt Romney i Iowa, trots ett massivt finansiellt (och organisatoriskt) underläge ― och Åsa Linderborg är motbevisad ett dygn efter att hennes artikel gick i tryck.
Kulturen är räddad, ty murvlar gör urval.
Expressens kulturchef Per Svensson:
― Det här är ett koncentrat av det bästa i litteraturhistorien, av de största författarna under 1800- och 1900-talet.
Ett uttalande med den vederbörliga auktoritetens tyngd.
Av ”det bästa i litteraturhistorien” har ungefär en tredjedel skrivits på svenska.* Som särskilt prominenta i sammanhanget bör nämnas Ivar Lo- och Elsie Johansson, dessa våra johanssöner i världen.
* Och så kommer dom och säger att vi inte är ett kulturland.
SvD:s ledarsida upptäcker presidentvalskampanjerna, påstår att ingen tror att Dick Cheney kommer att ställa upp (alla vet), hävdar att någon som heter ”Barak” har en kampanj som tappat fart (?), behandlar Al Gore som en kandidat, kallar Giuliani ”Guiliani” och låter publicera en sats som denna:
Den religiösa retoriken och sovrumspaternalismen är inget heller något som republikanerna är ensamma om […]
Skickligt.
Partitagarna, alltså de flesta politiker, ledarskribenter, kulturpolitruker, ”tankesmeder” etc. är inte, vilket de gärna vill tro, varandras motståndare. De befinner sig bara i olika läger. De för sina stammars talan, med skilda dialekter av samma ideologiska språk: en ofta dold lobbyism, alltid otillräcklig för den som vill se helheten, alltid vilseledande för den som vill upptäcka sanningen ― i utkanten av lägren, i enskilt tält.
Mitt Romney, f.d. republikansk guvernör för Massachusetts, tillkännagav igår sin presidentkandidatur. I ett pressmeddelande på hans hemsida finns hans anteckningar inför det tal han höll i Dearborn, Michigan. Där står:
Our government has become a weight on the American people, sapping their strength and slowing their climb. We must transform our government — to become a government that is smaller and less bureaucratic, one with fewer regulations and more freedom for our people.
Så formulerade han sig inte i verkligheten, upptäcker man när man ser videoupptagningen. Inte så konstigt — stolpmanus är stolpmanus och när den rutinerade politikern står i talarstolen brukar han eller hon kunna tala relativt fritt. Hursomhelst, government syftar som synes på staten, den federala entitet vars åtaganden Romney alltså vill minska, i likhet med många andra republikaner. Talet handlade till stor del om just detta.
I ett telegram från TT-Reuters publicerat på DN.se igår kan man läsa följande (ett ”citat” som upprepas i dagens SvD, s. 16; ej online — och i en lång rad andra tidningar över hela landet, däribland Privata Affärer och Norra Västerbotten):
Regeringen har blivit en börda för det amerikanska folket, fastslog han.
Regeringen har blivit en börda för det amerikanska folket? Varifrån kom det? Inte från Romneys anteckningar, som alltså vill uttrycka att staten är en börda på folkets axlar. Och inte från det tal som Romney verkligen höll.
Att inleda sin kampanj med en direktattack på en president som i dagens mätning från Rasmussen, t.ex., får godkänt av 79% av ens partis sympatisörer — bara tanken är ju dum. Men tydligen har TT plockat denna och andra meningar ur Romneys stolpmanus för att sedan formulera något som ger intryck av ett ganska fränt angrepp på Bushadministrationen.
Medvetet eller omedvetet? Det är ju möjligt att någon TT-person läst om Romney hos Reuters, googlat sig fram till hans hemsida, läst hans manus i tron att det upptog hans reella uttalande och sedan, med fiken håg inför vad som verkade vara direkt Bushkritik, felaktigt översatt government med regeringen. Det visar hursomhelst på en amatörism som spränger alla gränser.
I USA är det kongressval på tisdag. Demokraterna förväntas överta majoriteten i representanthuset och komma upp i mellan 50 och 52 senatsmandat. Larry Sabato skådar i sin kristallkula.
Att det ser dåligt ut för Bush kan man märka på babianhögerns nuvarande beteende. I tur och ordning har den mediala McCarthyismen, dess svenske medpropagandist och den svenske medpropagandistens epigongossar blivit ”upprörda”. John Kerry påstås ha kallat amerikanska soldater idioter. Det har han inte gjort. Så här sa han vid ett besök på Pasadena City College, Kalifornien, den 30 oktober:
You know, education… if you make the most of it, you study hard, you do your homework, you make an effort to be smart… you can do well — if you don’t, you get stuck in Iraq.
Med detta syftade han naturligtvis på Bushadministrationens okunniga och dumma Irakpolitik, inte på dem som tar värvning. Det förstår tänkande människor. Det förstår troligen också Bush, men presidentens demagogiska hänsynslöshet vet inga gränser, liksom inte heller dumheten hos hans supportrar.
Den demagogiska hänsynslösheten kan beskådas här. En rättmätig och kraftfull reaktion kan beskådas här. Klasskillnad, givetvis. Go Kerry.
Utfrågningen av Lars Leijonborg i SVT: en timme hårdvinklad socialdemokratisk kampanjjournalistik. Absurt. Men när man konfronteras med den här typen av nattering nabobs of negativism måste man på ett tydligare sätt ta strid. Leijonborgs defensiva, sävliga, tilltrasslade försök till utredningar och förklaringar gör honom inte gott.