Flykten från ankdammen

Therese Bohman skrev ett inlägg om bl.a. påskliljor, som gjorde mig glad. Associationsbanorna löpte, det uppstod något slags elektricitet, och till slut hade jag översatt Wordsworths dikt. Det finns kanske bättre försök på svenska, men det här är mitt.

William:

The Inward Eye

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the Milky Way,
They stretch’d in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed ― and gazed ― but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

Jag:

Liljorna

Jag gick där ensam, utan vilja
som molnet över dal och berg
och plötsligt: lilja efter lilja,
samlade i sin gula färg,
precis vid vattnet, under träden,
skälvande och dansande vid fjärden.

Som stjärnornas små lätta ljus
de ingick i ett utsträckt band,
de tändes där i luftens sus
längsefter vikens långa strand:
tusentals liljor utan sans
svängde på knopparna i glädjedans.

Invid dem spratt den muntra vågen,
men de var muntrare ändå…
En skald får liv, blir glad i hågen,
när ögonlusten uppstår så.
Jag bara stod och såg och såg –
men först när jag här hemma låg,

borta i tankarna och tom i sinnet,
fattade jag synens hela makt:
de lyste upp igen i minnet,
i ensamhetens sälla prakt!
Och hjärtat får på nytt sin chans
i gula liljors jubeldans.

Motsatser

Hur rikt och slösande ert liv beskärde
guld, fred och bröd
― berömmelse och mänskovärde
och säkerhet och överflöd!

Er störde intet brus från vilsna vatten
och intet bud, som någon fågel bar,
och intet ve ur vinternatten,
där ödesvind och vånda var.

Och eder väg var ljus och lätt att följa,
och eder vilja var som tuktat stål.
Jag fördes av en töckenbölja,
ovetande, mot vilket mål.

Ni gingo trygga. Jag har famlat.
Ni släpa mycket. Jag är fri.
― Allt gods, som ni med bråda händer samlat
gled mig som blad och vissenhet förbi.

― Malmberg, Illusionernas träd, 1932

Någon vilja av tuktat stål hade han alltså inte ― eller snarare, han hade den inom vissa för honom väsentliga områden. Inte på livets praktiska, tråkiga plan. Sanningen och sammanhangen var ju mer komplicerade än de flesta människorna trodde. Just därför att han inte erkände ”samhällets drivkrafter” var han fri. Och ensam.

Peter Luthersson har f.ö. gjort en utmärkt utredning i De Nios utmärkta kalender, där han en gång för alla sopar bort korridormyterna om Malmberg som nazianstucken ― en text som i sin medkänsla och nyansskärpa fick mitt hjärta att bulta när jag läste den på julafton. Peter menar att myterna härrör från Ingeborg Björklund, en nyfrälst marxist, som i Sigtuna 1935 hade hört Malmberg läsa ur Dikter vid gränsen, varpå hon gjorde en grotesk ekonomistisk feltolkning i Social-Demokraten. Få utomstående personer protesterade, men däribland fanns Alf Ahlberg, den anti-totalitäre socialisten och rektorn vid Brunnsviks folkhögskola.

Boken innehåller förresten också annat av värde ― flera texter om Gullberg; Jenny Westerström om Anders Österling; Lars Gustafsson, ”den västmanländske och texanske filosofen”, om form och formlöshet. Med mera. Man blir lättad av att det fortfarande finns skrivande människor som kan tänka i det här landet.

Andra gången Branting grät

Han står mörk mot den skimrande guldgrunden
i detta Sverige som förverkligats, till sist.
Förlorad i ett avlägset år ― augusti 1909 ―
klamrar han åter vid talarstolen i Hornsbergs hage
medan de utsvultna strömmar ifrån honom
mot vagnarna som arbetsköparna kört fram:
Gratis öl åt de strejkande!
Tumultet flyter ihop bakom tårarna
som inte gick att hejda.
Bara skrålet och lukten av nederlag fanns.
Men nu ― känner han inte igen sin dröm?
Han står förvirrad i bruset
av alla de himmelska åkdonen
bländad av fondens bladguld
lätt framåtlutad under tyngden
av de väldiga metalliska mustascherna.
Han fattar inte det han ser.
Vad är det för mänskor som liknar förmörkade statare
och inte vågar sej nära?
Varför är brukspatronerna kvar?
Och säjer sej tolka folkets vilja!
Hur kan så många stå mitt i kulturen
med förseglade sinnen?
Den skulle ju bli allas egendom
när bröd och trygghet väl fördelats.
Är inte paradiset avsett för alla?
Han ser förvirrad ut över myllret. Så många
och alla skyndar de bort från hans ord.
Han ser och ser, allt djupare in i sitt Sverige.
Men det skimrande landet skyms av hans tårar.

― Kjell Espmark, Det obevekliga paradiset, 1975

Conor Cruise O’Brien, 1917-2008 ― 1, 2, 3.

Hans bok om Burke är bland det mest imponerande jag läst i biografigenren.

1. Bertil Malmberg, 1889-1958
2. Johannes Edfelt, 1904-1997
3. Hjalmar Gullberg, 1898-1961
4. Anders Österling, 1884-1981
5. Nils Ferlin, 1898-1961

6. Karin Boye, 1900-1941
7. Bertel Gripenberg, 1878-1947
8. Dan Andersson, 1888-1920
9. Harriet Löwenhjelm, 1887-1918
10. Gunnar Mascoll Silfverstolpe, 1893-1942 

11. Erik Blomberg, 1894-1965
12. Karl Ragnar Gierow, 1904-1982
13. Sigurd Agrell, 1881-1937
14. Arvid Mörne, 1876-1946
15. Carl-Erik af Geijerstam, 1914-2007

16. Sten Selander, 1891-1957
17. Karl-Gustaf Hildebrand, 1911-2005
18. Karl Asplund, 1890-1978
19. Olof Lagercrantz, 1911-2002
20. K. G. Ossiannilsson, 1875-1970

21. Helmer Grundström, 1904-1986
22. Erik Lindorm, 1889-1941
23. Gabriel Jönsson, 1892-1984
24. Ture Nerman, 1886-1969
25. Einar Malm, 1900-1988

Men ”traditionalisterna” är en sån där dum och i svenska sammanhang utfulande gruppering. Den borde man förstås inte använda. Den har ju ofta stått i kontrast mot ”modernisterna”, och underförstått har då universiteten velat meddela att de intressanta diktarna finns i den senare kategorin. Så är det ju inte alltid, och dessutom finns det starkare kontinentalt modernistiska drag hos t.ex. Bertil Malmberg än hos de flesta.

Thomas Babington Macaulay lär ha kallat Burke ”the greatest man since Milton”. Kanske finns det ett samband mellan stora män och stora näsor.

Sven Stolpe och Bertil Malmberg är ute och åker i Stolpes bil. Bilmodellen är av ett sedan länge pensionerat slag med dörrar som öppnas i motsatt riktning mot dagens. Det går mycket fort, 90 km/h. Malmberg sitter och röker en cigarett. Måste aska. Finns ingen askkopp. Vips kastar han alltså upp dörren, som flyger häftigt rakt ut, varpå luft vräks in i bilen, som stelnar i en vridning mot diket, och bara med en övermänsklig kraftansträngning lyckas den skräckslagne Stolpe styra tillbaka. Malmberg kommenterar händelseförloppet, helt lugnt, i sitt passagerarsäte:

Så lustigt du kör, då!

Moderspråket

Sagoförtäljerska, när jag var barn,
drömmens ande du väckte,
Fantasos’ tömmar af purpurgarn
gossen vid elden räckte,
visor sjöng från min moders mun,
tanke gaf leken vid bordet.
Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen af ordet.

Följeslagerska vardt du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du hvilkens röst
diktade rastlöst därinne.

Reskamrat, du i fjärran land
under främmande himmel
log mot min längtan, tryckte min hand,
ledsven i Babylons vimmel.
Ensamhetssorgen som David du
sjöng från min själ med din stämma. ―
Var du mitt sällskap, endast du,
hjärtat kände sig hemma.

Så har du följt mig från barndomens dar,
växlande skepnad med åren.
Innerst dock alltid densamma du var,
blifver väl också till båren,
drömmerska, älskande tankens stål,
men i din tonvärld fången,
svärmande svenska modersmål
med ditt kvällsus i sången.

Dig jag tjänar som tacksam son,
allt vad jag äger du skänkte.
Smedens konst är ju eldens lån.
Allt jag drömde och tänkte
kommer från dig, som jag dyrka skall,
tills mer ej lifstråden spinnes.
Bönhör mig, så när läppen är kall,
man i ditt tempel mig minnes. 

                               *

Moderspråk, du trädets sus,
städse nytt och oändligt,
annat i morgon- än aftonljus,
men dock ett och beständigt.
Tusende bladen från topp och till fot
kan till en kör du kalla,
låta dem känna, att samma rot
fostrar och bärer dem alla.

Folkets lefvande andedräkt,
het af hopp och af strider,
arfked bindande släkt vid släkt
ända mot bortersta tider.
Alla stora hjärtan i dig
klappa, än när de domnat.
Lyssna: och ekot mångdubblar sig
ändlöst från tider, som somnat.

Landets ungdomsbrunn med våg
speglande dåd och dygder,
vinterlynne och sommarhåg
rundt öfver Sverges bygder!
Hemlighetsfulla nafvelsträng
djupt emot jordens sköte,
sång vid vaggan samt vid den säng,
där oss döden stämt möte.

Guldtråd, på hvilken vi våra lif
träda med skiftande dagar,
ring, som fäster oss vän och vif,
tolk för stjärnor och lagar!
Högsta tankar, dyraste namn,
drömmen skimrande skärast ―
moderspråk, du bär i din famn
allt oss i världen är kärast.

― Oscar Levertin i Dikter 1901

Detta är, skulle jag säga, en delvis lysande dikt, ett fyrverkeri med sådana färger och mönster att bara Malmberg och Tegnér har resurser att tävla i genren, och jag litar inte på en endaste nordpolstomte i det nifelhemska folket som inte håller med. Grobianer, formalister och dogmatiker, de flesta.

Jag undrar vad Levertin kunnat åstadkomma om han fått leva, om den fylliga mognaden i Kung Salomo och Morolf hade fått avklarna några år. Att det satans glaset skulle stå där på byrån, det är inte rättvist! Jävla glas med klorsyrat kali, jävla cyanidvädrade sängkläder, jävla lunginflammationer i Växjö!

Dikten ingår naturligtvis inte i Jan Olov Ulléns urval med den missvisande titeln De bästa svenska dikterna, som däremot ger Atterbom tio och Vennberg 18(!!) sidor. Oscar Levertin får totalt tre dikter, Bertil Malmberg åtta. En magnifik insats, ansåg en sån där f.d. litteraturvetare i dagspressen.

Man blir nedstämd.

Richard Cory

Whenever Richard Cory went down town,
We people on the pavement looked at him:
He was a gentleman from sole to crown,
Clean favored, and imperially slim.

And he was always quietly arrayed,
And he was always human when he talked;
But still he fluttered pulses when he said,
“Good-morning,” and he glittered when he walked.

And he was rich―yes, richer than a king―
And admirably schooled in every grace;
In fine, we thought that he was everything
To make us wish that we were in his place.

So on we worked, and waited for the light,
And went without the meat, and cursed the bread;
And Richard Cory, one calm summer night,
Went home and put a bullet through his head.

― Edwin Arlington Robinson (1869-1935)

Har befunnit mig i det här de senaste dagarna ― mycket intressant.

SF:s specialreportage från Nobelfesten 1955

På första raden, placerad bredvid Pär Lagerkvist, syns Bertil Malmberg, i närbild 7.10-7.12. Jag trodde först att det var någon annan, ty mannen har flint. Jag har aldrig sett honom med flint. Det måste ha funnits någon sorts överenskommelse mellan den tidens fotografer att låta avporträttera stora författare något underifrån.

Man kan nästan säga, att han missuppfattades av alla, också av dem som ivrigast tilljublade honom. Kanske hade varje lyssnare eller åtminstone varje kategori av lyssnare sin egen Hitler, nämligen så tillvida som man inlade i hans ord sin egen mening och tolkade hans maximer i enlighet med sin egen situation, sina egna privata eller gruppbestämda önskningar, missnöjen eller antipatier.

Detta är psykologiskt begripligt men ändå ur en synpunkt förvånansvärt; ty Hitler har i själva verket aldrig gjort någon hemlighet av sina mål och avsikter, man kan icke kalla hans agitation dubbeltungad, man kan tvärtom förebrå honom, att han med alltför onyanserad enformighet, utan varje sinne för tingens relativitet, åter och åter framlagt sitt aggressiva program. Detta program skulle aldrig ha kunnat ge anledning till missförstånd, om man fattat det bokstavligt och icke som en chifferskrift, till vilken man använde en mycket otillförlitlig nyckel, nämligen den egna lidelsen.

Felet var (så kan väl saken kortast formuleras), att man icke tog Hitler på allvar, det vill säga man tog kanske honom på allvar men icke vad han sade eller rättare: icke allt vad han sade.

[…]

Missförståndet var, såsom utvecklingen givit vid handen, katastrofalt.

Ty vad som kännetecknar denne estatiker, det är sannerligen icke känslolivets labilitet, icke idéflykten, icke sinnets rörlighet utan fanatismen, blickriktningen mot några få, orubbligt fasthållna föremål och tänkesättets fixa, målmedvetna, ensidiga och benhårda konsekvens.

[…]

För icke så få människor även utanför Tyskland är Hitler en besatt i ordets sannskyldiga bemärkelse, ett gudomligt eller demoniskt verktyg, han är ingen vanlig människa, han är trollkarl, profet eller gud; något övernaturligt utgår från denne man och sprider sig till hans åhörare som bävan och hänförelse. Jag har för egen del varit inne på dessa farliga och egentligen otillåtna tankevägar och vet sålunda av erfarenhet, att de icke leda till något, lika litet som man förklarar ett parapsykiskt fenomen genom att kalla det ockult.

Nej, att i detta sammanhang införa ett övernaturligt element är ingen förklaring, endast en beskrivning av det intryck Hitler gör och den sinnesrörelse han framkallar hos massorna och ytterst en omskrivning i påståendets form av samma fråga kring vilken vi här kretsat utan att hysa någon förhoppning att verkligen kunna lösa den.

Vad som emellertid för försöket att begripa Hitlers verkan med tillhjälp av dunkla och mystiska kategorier särskilt odiöst är icke dess oduglighet, utan dess skadlighet; ty det är ägnat att hindra både den politiska realismens bemödanden och den moraliska värderingen och alltför mycket stödja en historisk ödestro, vilken, hur lockande den än kan synas för trötta eller desillusionerade sinnen och hur mycken sanning den än kan innehålla, likväl tillhör de tänkesätt som icke få brukas på ett lättfärdigt vis, icke användas för att underblåsa tankelättjan och frita oss från plikten att prova, att döma på sakliga grunder och underställa våra åsikter och meningar samvetets, det praktiska förnuftets kontroll.

Ty också våra teorier, ja, till och med våra tycken, ha eller böra ha karaktären av sedliga akter, och det gäller att icke genom äventyrliga antaganden, som äga den farliga tendensen att transformeras till suggestioner, beröva dem deras mått av frihet. Vad som i dag avlockar oss ett till synes oförbindligt omdöme kan i morgon bli föremål för ett förpliktande val.

Också när det gäller en sådan sak som Hitlers verkan, få vi icke operera med en förklaring, som i ett givet ögonblick kan tänkas förlama vår vilja och binda våra händer.

― Antinazisten Bertil Malmberg, 1939 (Utan resolution, 1949)

Min text om Viereck finns online, upptäckte jag just.

Sommaren 1984 höll det demokratiska partiet sitt konvent i San Francisco. Man stod inför en svår uppgift: att lyckas få Walter Mondale att besegra den sittande, populäre presidenten Reagan. Den 16 juli klev Mario Cuomo, staten New Yorks guvernör, upp på podiet för att hålla inledningsanförandet. Reagan hade tydligen, några dagar dessförinnan, upprepat sitt budskap om USA som ”a shining city on a hill”. Cuomo svarade med ”A Tale of Two Cities”, ett tal som kan läsas och ses här.

Cuomos uppmaningar till det demokratiska partiet att samla sig och motverka det chauvinistiska glittret och den nyliberalt influerade retoriken från det republikanska partiet med en kombination av solidaritet och verklighetssinne räckte inte till. Reagan utklassade Mondale i november med 58,8% mot 40,6% på det nationella planet.

Se talet. Och tänk på det, denna Super Tuesday, när John McCain, en direkt arvtagare till Reagan, kommer att säkra den republikanska nomineringen och därmed också skaffa sig en mycket god chans att bli USA:s näste president.