Flykten från ankdammen

…närmare bestämt den här.

Poesi uppstår inte på ett ögonblick, men särskilda ögonblick kan växa till poesi. Till det mest intressanta med William Wordsworths dikt om påskliljorna hör hans sätt att återberätta ett hastigt intryck: de tre första stroferna skildrar något som hänt och i den avslutande förs man elegant framåt i tiden, till diktarens nutid, där synen, eller sceneriet, fullbordar sin makt. Ögonblicksbilden lagras som minne och får sitt fulla värde först när det återanvänds av det inre ögat – fantasin eller förnuftet, vad man nu vill kalla det – när poeten tagit av sig vandringskläderna och lagt sig på soffan* för att reflektera. Här finns verkligen ingen formalistisk enhet i tid, rum eller handling. Dikten har ett egenvärde, den kommenterar sin tillblivelseprocess, åtminstone fram till själva nedskrivandet. Som, vill man gissa, följde på soffstunden.

Man imponeras också av nyansrikedomen. I fyra sexradiga strofer ryms en mängd av bara ibland synonyma ord för det som är lätt och livfullt och glänsande: ”golden”, ”fluttering”, ”dancing”, ”breeze”, ”shine”, ”twinkle”, ”glance”, ”sprightly”, ”glee”, ”gay”, ”jocund” och ”pleasure” för att nämna några. Och så förekomsten av s-ljud! En perfekt avvägning mellan semantik och eufoni.

(Om Wordsworths dikt ”The Inward Eye”, finns nedan, för ett kommande nummer av Horisont)

* Eller vad man nu ska kalla denna ”couch”.

Shakespeares sonett nr 18, ”Shall I compare thee to a Summer’s day”, har översatts och utgivits fem gånger på svenska, enligt den här läsvärda jämförelsen. Och nu har också Eva Ström gjort ett försök. Vid sidan av Erik Blombergs är det nog det mest lyckade. Blombergs version har form men också en hel del krångliga vändningar. Ströms vinner på sin större direkthet, men förlorar på sin syntax och sina detaljer, som när knopparna ”slits av vindens tag” eller när det plötsligt saknas en stavelse på den viktiga nionde raden.

I tolkningarna saknar jag framför allt insikten att dikten är mer än en ömsint kärleksförklaring. Den har ju också metadrag: Shakespeare inleder trots allt med att ifrågasätta en liknelse. Hur kan han jämföra sin älskade med en sommardag? Det går inte. Hon (han?) är ju snyggare än så! Dessutom byggs temat sommar-förgängelse-evighet upp på ett mer intrikat sätt än vad som kanske är möjligt att överföra.

Hursomhelst blev jag tvungen att göra en egen version. Jag tror att man ska undvika det alltför lexikala och istället försöka koncentrera sig på det väsentliga. Om man vill få med för mycket kan man tvingas man till konstruktioner som inte fungerar. Engelskan har många enstaviga ord som helt enkelt inte får plats i svenskan.

Jag tog mig friheten att använda kvinnliga rim där det behövdes.

Hur kan jag likna dig vid sommardagen?
Du är mer ljuvlig och mer blid och skön.
Av vårens hårda vind blir knoppen slagen
och sommaren är alltför flyktigt grön.
Ibland för hetsigt himlens öga lyser
och ofta står dess gyllne sken i dis.
Allt som är vackert torkar och förfryser
av slump eller på vinterns grymma vis.
Men sommarns glans kring dig kan inte falla
och du ska alltid finnas, vän och mild,
på dig kan inte döden skrytsamt kalla,
för här har jag förevigat din bild.
Så länge era ögon öppnar sig
ska detta leva och ge liv åt dig.

(Omarbetad 31 augusti, 4 september)

Robert Altman, The Player, 1992

En absolut perfekt genomförd satir, snillrikt kommenterande sig själv, smidigt invikt i sig själv. Långa, majestätiskt svepande kamerarörelser, en avsaknad av döda punkter, en jämn, upprätthållen intensitet från den första mästerliga tagningen till sluttexterna. Underliggande tema: cynism, ytlighet och brutal korruption i filmindustrins pseudo-värld. Allt överskådat och genomskådat av ett kusligt exakt öga.

Det auditivas övervälde är förvisso ett särmärke för denna människotyp, ”hör jag” den sannfärdiga formeln för elegikerns grundläggande upplevelse. Det utsökta gehöret, men inåtvänt, riktat mot djupet, mot minnesinnehållet, är alltid det givande och primära och rymmer samtliga av de poetiska eggelser ur vilka i andra hand visionen tar form som översatt symbolik, som korrespondens. Man känner här att det aldrig går från bild till ton, alltid från melodiskt ackord till eidetisk synlighet. Sådan ter sig den psykologiska successionen.

– Malmberg, Lyrikern Edvard Bäckström, 1955

Jag hör musik och letar efter orden

– Gullberg

I Uppsala står Wennerberg staty.
Det är för jävligt att en sådan vy
ska skymma sikten här i våran by
som bara ytligt sett är riktigt kry.
Man blir förbannad och vill bara fly.

Kristall

Min längtan är en vas av klar kristall,
där i ett kyligt silverstilla vatten
en sjunken blomma skådar hän mot natten,
som tätnar djupblå, stjärnströdd, hög och kall.

Där ute i en lustträdgård rabatten
ger hennes systrar del av livets svall,
av gyllne frömjölsstoft i smeksamt fall
nattfjärilsvingen strör den ljuva skatten.

I kvällens stillhet hennes systrar tala
om vindens viskning och vad solen gav.
Men blomman, sjunken i kristallens svala,

ser högt och fjärran. Vet ej jorden av.
Hon drömmer saligt, vit, till skälvning frusen,
om rymdens blommor blott. De tysta ljusen.

― Sigurd Agrell, Valda dikter, 1931

Det var en kall söndagmorgon i januari, gatorna låg tomma, och i en befriad och kuslig känsla gick jag samma väg som alltid, men bland byggnader som av bristen på människor fick en annan, mer osäker mening. Domkyrkotornen härskade över ett nytt landskap. Jag passerade kullerstenarna, upptäckte att deras mörka rutor blivit vita, och i samma stämning som efter ett stort konstverk ― en harmonisk, svidande lycka ― öppnade jag grinden och gick som första människa in på kyrkogården. De låg överallt. Spröda silverpengar, uppresta i det frusna gruset. Tunna som fjärilsvingar. Genomskinliga som glas. Som om någon redan hade varit där och med övermänsklig omsorg placerat ut dem i symmetriska mönster.

Bacon från Pål.

Aha! Det senaste året har jag ökat 14 procentenheter i kategorin ”Openness” i Facebooks personlighetstest. Jag närmar mig maxgränsen! Jubel och fröjd, en rövardotter!

Men vad är det här för dumheter?

Hm. Jag hamnade i ett gammalt blogginlägg, skrivet av mig, som tyvärr verkade vara skrivet av en rynkig 110-åring, stapplande bakom rullatorn ― ”nödgad”, ”framkasta”, ”varom” och ”fordom” borde man inte använda i samma mening. Det såg inte klokt ut. Om jag skämtade så framgick det inte. Ja. Det är inte alltid lätt att hitta fram till ett språk.

Hursomhelst, inlägget återgav en liten precis sak av Nils Lorens Sjöberg:

När Holland under vatten stod,
och tusentals bataver dränktes;
jag tillstår över allt då tänktes,
att världen icke var så god;
men som uti en allmän flod
ej hela jorden nedersänktes;
och efter några mulna dar
sig vågorna tillbaka drogo;
bataverna strax världen togo
för lycklig, som hon fordom var;
ej de bataverna som dogo,
men endast de, som levde kvar.

Malte Persson och jag hamnade i en diskussion igår ― han har tydligen något slags text under arbete om Sjöberg. Plötsligt började vi citera ikapp ur den allt annat än välkända dikten. Kul!

Therese Bohman och hennes syster var också kul. ”Jag måste samla ihop människor som jag känner”, sa Therese, och samlade ihop mig. Hon har skrivit en sympatisk introduktion till prerafaeliterna i det viktorianska England, vilket naturligtvis tvingade mig att läsa Christina Rossetti på tåget hem till Uppsala. Hennes dikter är minst sagt långa, så jag citerar bara inledningen av ”Goblin Market” här, som det för övrigt tycks existera en hel vetenskap kring.

Nån som vill ha lite frukt?

Morning and evening
Maids heard the goblins cry:
“Come buy our orchard fruits,
Come buy, come buy:
Apples and quinces,
Lemons and oranges,
Plump unpeck’d cherries,
Melons and raspberries,
Bloom-down-cheek’d peaches,
Swart-headed mulberries,
Wild free-born cranberries,
Crab-apples, dewberries,
Pine-apples, blackberries,
Apricots, strawberries; ―
All ripe together
In summer weather, ―
Morns that pass by,
Fair eves that fly;
Come buy, come buy:
Our grapes fresh from the vine,
Pomegranates full and fine,
Dates and sharp bullaces,
Rare pears and greengages,
Damsons and bilberries,
Taste them and try:
Currants and gooseberries,
Bright-fire-like barberries,
Figs to fill your mouth,
Citrons from the South,
Sweet to tongue and sound to eye;
Come buy, come buy.”

Den som lyckas översätta det här till svenska på ett rimligt sätt har gjort något bra. Kan man ens översätta goblin? ”Dvärg”? ”Troll”? ”Lenin”?

Märkligheter/trevligheter/irritationsmoment i världen:

― att jag, enligt min kusin, samlade på ”ludd” när jag var liten,
― att människor i det här landet inte kan begripa höjningar och sänkningar i poesi,
― att det finns sådana som frivilligt röstar på Avigdor Lieberman,
― att Riddarholmskyrkan är stängd större delen av året ― vad ska vi ha kungakatakomber till om man inte får se dem?,
― att ett antal svenskar åkte till Cypern på utgrävningsresa, varpå de tog med sig halva Cypern hem,
― att det kryllar av votivdockor i olika storlekar på samma Medelhavsmuseum där man kan ta del av Cypern,
― att Tomas Tranströmer, som också var där, hade en så levande blick,
― att min arbetsgivare anser att han inte ”är släkt” med sina föräldrar, däremot med sina mostrar,
― att människan i Göteborg som tydligen åtrår min lägenhet inte hör av sig.

Hä.

Jag börjar lyssna halvt frånvarande, nästan kissnödig, trött efter att ha sovigt dåligt, med tv:n på utan ljud i rummet och lamporna tända på bokhyllorna. Snart fastnar den inre oron. Jag försöker sluta ögonen. Jag kan inte. Bröstet börjar hävas. Ett tryck uppstår kring lungorna och i magen, musklerna i mellangärdet tycks arbeta allt snabbare, det svider och strider samtidigt som ett väldigt lugn faller in, jag tänker att så här har jag inte känt på ett år, minst, har jag det någonsin? Jag borde stänga av tv-bilden men jag blir kvar i samma position, jag är helt närvarande, börjar andas hårdare, snabbare. Tusentals myror på väg i olika riktningar men ändå identiska, regnbågens färger sammantvinnade och släppta fria, bubblor som uppstår och spräcks och uppstår på nytt, silver som glittrar med vitt över en yta i alla riktningar… I femtio minuter ligger jag fixerad i soffan samtidigt som bröstet arbetar som efter en spurt. Jag måste kissa. Går till toaletten, nästan vacklande, mår jag bra eller dåligt? ― skakar på huvudet för mig själv, kissar, återvänder, släcker tv:n och lamporna, kliver in i musiken igen och efter tre sekunder börjar bröstet pumpa. Hur ska jag formulera mig, hur ska jag skildra det? Klanger och mönster som nästan inte finns, överraskningar som i fångstögonblicket blommar ut i nya överraskningar, en total enhet, en total upplösning, detaljer i en storhet jag inte sett… De sista virvlarna tystnar, jag pustar ut och reser mig för att skriva. Vad hörde jag? Nej. Fanns det? Ja.

Therese Bohman skrev ett inlägg om bl.a. påskliljor, som gjorde mig glad. Associationsbanorna löpte, det uppstod något slags elektricitet, och till slut hade jag översatt Wordsworths dikt. Det finns kanske bättre försök på svenska, men det här är mitt.

William:

The Inward Eye

I wandered lonely as a cloud
That floats on high o’er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.

Continuous as the stars that shine
And twinkle on the Milky Way,
They stretch’d in never-ending line
Along the margin of a bay:
Ten thousand saw I at a glance,
Tossing their heads in sprightly dance.

The waves beside them danced; but they
Out-did the sparkling waves in glee:
A poet could not but be gay,
In such a jocund company:
I gazed ― and gazed ― but little thought
What wealth the show to me had brought:

For oft, when on my couch I lie
In vacant or in pensive mood,
They flash upon that inward eye
Which is the bliss of solitude;
And then my heart with pleasure fills,
And dances with the daffodils.

Jag:

Liljorna

Jag gick där ensam, utan vilja
som molnet över dal och berg
och plötsligt: lilja efter lilja,
samlade i sin gula färg,
precis vid vattnet, under träden,
skälvande och dansande vid fjärden.

Som stjärnornas små lätta ljus
de ingick i ett utsträckt band,
de tändes där i luftens sus
längsefter vikens långa strand:
tusentals liljor utan sans
svängde på knopparna i glädjedans.

Invid dem spratt den muntra vågen,
men de var muntrare ändå…
En skald får liv, blir glad i hågen,
när ögonlusten uppstår så.
Jag bara stod och såg och såg –
men först när jag här hemma låg,

borta i tankarna och tom i sinnet,
fattade jag synens hela makt:
de lyste upp igen i minnet,
i ensamhetens sälla prakt!
Och hjärtat får på nytt sin chans
i gula liljors jubeldans.